Pressande

Behövde en presenning. Akut. Inget märkvärdigt, skulle bara täcka gods på en öppen släpvagn. Åkte till billigt varuhus,  tänker inte säga vilket, men namnet påminner om en högtid i december och man kan handla av dem via postorder.

Hittade hyllorna för presenningar. Billiga - på små prydliga skyltar beskrevs storlekarna och priserna, från 19:-. Perfekt! Ett litet, litet problem, bara. Hyllorna var tomma. Varenda en. 

På raden under fanns det däremot presenningar. I alla tänkbara storlekar. Och pris från 149:-. Den storlek jag hade tänkt mig gick på strax under 400:-. Ungefär 350:- mer än jag hade räknat med.

När jag står där och river mig i huvudet kommer "Räddaren i nöden" galopperande. Mannen har observerat kvinnan som i hans fantasi befinner sig i just denna nöd. Jag tvingas i närmare 10 minuter att lyssna på hans argument för att jag borde köpa den dyrare presenningen. MEN JAG VILL INTE HA DEN! När jag tröttnat på att försöka förklara detta för honom lämnar jag honom helt enkelt. Kanske står han fortfarande kvar. I ungefär 10 minuter letar jag efter personal att fråga. Kanske, kanske har de just fått varor, kanske, kanske ligger det ute på lagret en kartong med min presenning! Ställer mig så småningom i kön till kassan. Där finns det ju personal. Som inte har en aning. Som hänvisar till personal inne i butiken. Som lyser med sin frånvaro. Såvida de inte klätt ut sig till civilister som går runt, agerar "Räddare i nöden" och försöker förmå kunderna att handla dyrare alternativ till varor som är så billiga att de inte vill sälja dem.

Jag ger upp. Är på väg ut genom dörrarna när näsborrarna träffas av den lockande doften av varm  korv. Mycket riktigt, precis vid utgången står en flicka i varuhusets uniform vid en rykande kittel och slevar upp varmkorvar för brinnande livet. Jag frågar vad de kostar. "Nej, ingenting, vi bjuder idag!" säger flickan till min glädje, men sedan kastar hon en blick på mig och tillägger "Ja, alltså, vi bjuder kunder som har köpt någonting...".

Om jag inte vore sjöjungfru kanske en del av det jag sa till henne skulle vara åtalbart. Jag tror att jag fick till en del målande beskrivningar av både henne, hennes kollegor, varuhusets sortiment och korven, som jag ju ändå inte ville ha. Efter att ha levererat den konstruktiva kritiken gick jag rakryggad genom ytterdörrarna med flickans gälla rop efter mig: "Men, hallå, kom hit då, så ska du väl få den där korven!"

Nä, nä flicka lilla, spara den du till en av dina kunder. Jag är inte en av dem!

Katastrof av kolossalformat!

Världen drabbas av så många katastrofer! Krig, svält, översvämningar, tsunamis, kärnreaktorhaverier, finanskriser. Och så nu detta! ”Mannen som talar med hundar” och ”Desperate housewives” sänds samtidigt! Ska det aldrig ta slut?