När jag så småningom - trotsande alla mina instinkter - uppsökte
läkare, förväntade jag mig en sjöjungfrudiagnos. Det innebär förstås att jag
skulle lida av någon unik åkomma. Något som skulle generera ett stort bandage,
kanske gips som skulle kunna förses med uppmuntrande kommentarer. Något som
skulle kunna dokumenteras och delas på sociala medier och därmed generera tjog
av medkännande kommentarer.
Men - nej. Diagnosen löd: Tennisarmbåge. Tennisarmbåge! Så
trivialt! Som om jag någonsin spelat tennis! (Ja, OK, jag körde ett par pass
mot min tennis-fixerade far vid ett par tillfällen i barndomen, och ägde vid
något tillfälle en sådan där tennis-trainer med en tennisboll fastsatt i ett
elastiskt snöre, men vadå?)
Dessutom är tennisarmbåge något som drabbar både kreti och pleti.
Inte sjöjungfrur!
Jag försöker ändå göra det bästa av situationen - kapslar in både
armbåge och handled i stödbandage. I brist på gips! Sjukgymnastik? Bahhh...
