De där dagarna...

Den där dagen då man tänkt sig en tidig fredagskväll i soffan med en bra film och ett glas rött. Och istället finner sig sittande i bilen i ösregnet vid vägkanten i väntan på en bärgare.

Den där dagen då man avger sin röst i det offentliga valet och känner sig säker på att man gjort det rätta valet. Och sedan inser att väldigt många andra röstat fel.

Den där dagen då man har viktiga telefonsamtal att ringa och sätter telefonen på laddning. Och upptäcker att man inte stoppat den andra delen av laddningssladden i väggurtaget. Och att telefonen är tom. Och inte kommer på rätt kod för att öppna den igen.

Den där dagen när man vet att man har ett litet skavsår från de nya skorna men tar dem ändå eftersom man inte ska gå så långt och skorna måste ju ändå gås in. Och all tunnelbanetrafik är inställd på grund av elavbrott. Och man måste gå en halvmil för att komma till lämplig buss.

Det är de där dagarna man påminns : LOAD still rules!

Hetma!

Hetma är ett jättebra ord! Det förhåller sig till ordet ”het” på samma sätt som ordet ”fet” förhåller sig till ”fetma”. Att vara fet är en sak, förstås överviktig, men det kan också vara lite trivsamt. Att lida av fetma är emellertid direkt farligt. ”Hetma” är när en het dag blir så varm att den blir direkt farlig.

Sjöjungfrur uppskattar INTE värme! Värmeböljan värmer upp såväl luft som vatten till en temperatur som är nästan lika plågande som livet på land. Redan vid 22 grader börjar jag gnälla. Vid 25 grader låser jag in mig och drar ner alla persienner. Vid 30 grader börjar hjärnan smälta. Smältningen började alltså för ungefär två månader sedan och pågår fortfarande! Och nu är semestern slut och jag förväntas vara utvilad. Utvilad?! Jag har ägnat HELA ledigheten åt att bara överleva! Hetma!

Så gick kylskåpet sönder. Jag kan inte klandra det – hade jag varit ett kylskåp så hade jag också gått sönder i den här hetman! Men mina försök att lösa problemet kvalar lätt in i LOAD – Lagen Om Alltings Djävlighet!

1. Jag ringde en firma som saluför och reparerar vitvaror av aktuellt märke. De sa att de naturligtvis kan komma och titta på det, men att ett tio år gammalt kylskåp inte är värt det. ”Köp ett nytt” var deras käcka uppmaning.
2. Jag besökte en stor och rikstäckande kedja för elvaror, bland annat kylskåp. Det var lång kö till kunddisken. Jag avvek.
3. Jag besökte en annan stor och rikstäckande kedja för elvaror, belägen bara hundrameter bort i samma handelsområde. Mannen vid informationsdisken var mycket upptagen. Med att titta på sin datorskärm. Jag stod bredvid en stund. Försökte sedan pocka på uppmärksamhet genom att harkla mig och säga ”ursäkta”. Ingen reaktion. Jag fortsatte tålmodigt med ett ”Har du tid en stund?”. Ingen reaktion. Då kickar sjöjungfrun i mig i gång på allvar och jag vänder på klacken och går. Hör svagt hur någon ropar ”Ville du något?” efter mig. Nä, skulle inte tro det! Avviker.
4. Återvänder till den första rikstäckande kedjan för elvaror. Kön är mindre och jag får ganska snabbt hjälp. Det visar sig att mitt kylskåp inte är det enda som lagt av i hetman, och de har nästan sålt ut sitt lager av kylskåp i den storlek jag önskar. Det finns ett kvar för nästan 10'. What? Betydligt mer än plånboken tillåter! Men vad har jag för val? Jag vill ha kall mjölk i mitt kaffe! ”OK”, säger jag, ”när kan ni leverera det?”. Han tittar i på datorn och säger: ”om två veckor.” TVÅ VECKOR???? Jag behöver ett kylskåp NU!!! ”Ja, eller så fixar du en släpvagn och hämtar det själv” replikerar han. Det är nu jag inser att han är dum i hela huvudet, på riktigt! Visst kan jag hyra en släpvagn. Visst kan jag komma och hämta skåpet. Men sen då? Hur ska jag få det uppför två trappor? Hur ska jag få ner mitt gamla? Och vart ska jag göra av det? Jag avviker.
5. Efter att ha suttit en stund i bilen på parkeringen utanför den rikstäckande kedjan för elvaror, dunkande huvudet mot ratten, åtminstone bildligt, så ringer jag åter den firma som saluför och reparerar vitvaror av aktuellt märke. Kvinnan som svarar är kvittrande trevlig. ”Det är klart att vi hjälper dig, vi kan komma om tre veckor!”. TRE VECKOR??? Jag behöver ett kylskåp NU!!! Dunkar bokstavligen huvudet mot ratten. Åker hem.
6. Googlar och finner numret till en tredje rikstäckande kedja för elvaror. Ringer dem. Det är nu det vänder! Precis som tidigare kedja beskriver mannen i andra änden luren att de har sålt slut på allt. ”Men,” säger han, ”jag har fyra skåp i den storlek du önskar i utställningen, så om du bara har möjlighet att hämta det...” Men det var ju just det – jag kan inte klara det själv! Jag börjar nästan gråta. ”Fast vet du,” säger han”, jag har telefonnumret till en kille som vi brukar anlita, prova det” Jag får numret och lägger på.
7. Ringer. Mannen som svarar sitter i bilen på väg hem från ett kundbesök. ”Maila mig uppgifterna om ditt kylskåp”. Sagt och gjort. En timme senare ringer han mig. Han tror att han kan hjälpa mig genom att byta termostaten. På företagets avisering om ett alltför gammalt skåp fnyser han. ”Det är klart att de säger, de vill ju sälja ett nytt! Ny termostat och ditt skåp håller många år till. Jag är hos dig i morgon bitti!”.
8. Reparatören kom. Han plockade ner de elektriska komponenterna bit för bit och ersatte några av dem. Hummade lite och påstod att det var klart!

Mitt kylskåp fungerar igen! Hur länge vet ingen, men åtminstone nu, i hetman, kan jag få kall mjölk i mitt kaffe igen!

Valfrihet?

Nu är det snart dags för mig att lägga min röst på det parti som jag vill ska styra Sverige fyra år framåt – igen. Lika spännande varje gång!

Jag har inte så stora anspråk. Jag vill:

• att alla ska få en bra skolgång (vem vill umgås med ett outbildat pucko?)
• att småbarnsfamiljer ska kunna satsa på sina barn (vem skulle annars göra det?)
• att boendekostnaderna ska vara rimliga så att alla har ett bra boende (herrgård till mig, tack)
• att det ska finnas arbete till alla som kan arbeta (och vem kan inte det, på något sätt?)
• att alla som önskar ska kunna få en högre utbildning (väntar fortfarande på högskolekurser i att beakta sjöjungfrurs situation, kurser som borde vara obligatoriska i många utbildningar)
• att alla som behöver vård ska få det (så kanske vi också slipper höra en massa gnäll från de som inte får det, sjöjungfrur inte undantagna)
• att vi ska ha en levande landsbygd (så vi slipper åka utomlands för att uppleva grönska eller köpa mjölk)
• att alla ska känna trygghet och inte utsättas för brott (otrygghet är själva grunden till krig och   brottslighet)
• att äldre får en härlig ålderdom (vilket inkluderar fri tillgång på bubbel och räksmörgåsar)
• att vi ska bidra till en bra miljö, så väl lokalt som globalt (ingen plast i varken hav eller kinder)

Så då läser jag igenom de olika partiernas deklarationer. Men vad? Så vitt jag kan se så vill de ALLA precis detta! INGEN av dem går till val med det motsatta... Så vad är det då som skiljer dem åt?

Efter att ha ägnat denna tankenöt lite tid så tror jag mig finna svaret: skillnaden ligger i hur man tänker sig att detta ska finansieras.

• genom höjda skatter och därmed större statligt kapital (vilket gynnar många men inte alla )
• genom sänkta skatter och därmed mer rörligt kapital (vilket gynnar de som vill investera och tjäna pengar och därmed ofta skapa arbetstillfällen)
• genom begränsad invandring och därmed minskade sociala kostnader (vilket gynnar andra i behov av sociala kostnader)
• genom ökad invandring och därmed ökad arbetskraft (vilket gynnar alla näringar som har brist på arbetskraft)
• genom ett kollektivt ansvar (vilket gynnar de som har sämst förutsättninga
• genom ett individuellt ansvar (vilket gynnar de som har bäst förutsättningar)

Hmm, klurigt, det här. Jag skulle gärna lägga min röst på ett parti som förutom ovanstående garanterade:

• lönsamhet för alla som inte uppenbart beter sig som ett arsle, alltså har egen kortsiktig vinning som enda mål!
• ridning som avdragsgill rekreation (och här räknas så klart även alla kostnader som har med innehavande av häst att göra)
• flexibla avdrag och arbetstider för sjöjungfrur och alla andra som definierar sig som sådan

Vad var det jag sa?

Åh, vad jag älskar den frasen: ”Vad var det jag sa?”.  Förutsatt att det var jag som yttrade den, förstås! Den är SÅ sjöjungfruanpassad!

Jag har haft rätt förut, både i fråga om utgångarna av kommunalisering av skolorna och i försäljningen av SAAB. För att ge ett par blygsamma exempel, det finns förstås fler!

Jag har inte Facebook. Jo, det har jag förstås, men inte installerat som app i min mobil eller på några andra digitala enheter. Jag roade mig nämligen, trogna läsare vet att jag ofta gör det, med att läsa lite av villkoren. Nej, jag vill inte att Facebook ska ha tillgång till mina kontakter och alla meddelanden jag skickar till dem. Nej, jag vill inte att Facebook ska veta på vilken plats jag befinner mig. Att jag inte har appen och därmed messenger på mobilen är både ett irritationsmoment och ett ämne för att göra mig till åtlöje, jag vet! Men nu vet ni också! Hur det verkligen är! Att min paranoia och mina försiktighetsåtgärder kanske ändå inte räcker! Facebook har sålt ut er! Pilutta er! Vad var det jag sa?

Medan ni i panik raderar era konton kan jag i lugn och ro behålla mitt! Jag har ju nämligen på alla tänkbara sätt anpassat mig till de villkor som jag känner mig bekväm med. Jag anger inte min plats, jag har inte appen nedladdad på någon enhet, jag deltar inte i några undersökningar och jag tar inte del av några spel. Det som återstår att ta reda på om mig - till exempel vilka sidor jag gillar, de bilder jag publicerar och vilka vänner jag har – är något jag är stolt över och därmed helt öppet gärna delar med vilka statsmakter eller företag som helst!