Karma? Eller LOAD? Avgör själv!
För ett par år sedan var jag ute och red med en vän en iskall dag i brytningen mellan höst och vinter. Vi passerade ett vattenfyllt sandtag och bestämde oss för att låta hästarna jobba lite i vattnet. Det gick sådär. Min väninnas häst blev skrämd av ljudet som uppstår när tunn is bryts, och slängde sig hejdlöst bakåt. Min väninnas kropp följde tyngdlagarna och föll handlöst framåt. Över hästhuvudet. Ner i isvattnet. Jag följde andra naturlagar. Skrattade naturligtvis så att tårarna rann när hon återvände till världen ovan vattenytan. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag skulle nu i dagarna efter ett besök lämna samma väninna för att passera stallet med avsikt att sparka hål på ishinnan i hästarnas vattenfyllda badkar. Hon sa: "Må du ramla i! Eller nej förresten, vänta med det tills jag får se på!" Hon blev inte bönhörd!
Istäcket i badkaret var minst tre centimeter tjockt. Efter ett par rejäla kickar skymtade en spricka. En sista välmåttad spark skulle avsluta jobbet. Jag kände redan från höften hur perfekt sparken blev. Jag trängde igenom isytan och - halkade omedelbart på den glatta badkarsytan. Först hela benet, sedan samma sidas skinka, därefter armen...
Nämen, det här gick ju ändå ganska bra, tänkte jag när jag tagit mig upp. Tanken varade i ungefär fem sekunder. Sedan trängde isvattnet in. I skon, byxorna, vantarna, trosorna... Vem skrattar nu? Inte jag!
Sugen på något gott...
Den envisa förkylning som orättvist drabbat har bland annat inneburit en betydligt minskad aptit. Den är inte borta, men har inskränkt sig till att bara rikta sig mot sådant som är riktigt smarrigt. Riktigt, riktigt smarrigt!
Idag infann den sig inte förrän på hemvägen från stallet. Och jag insåg med glasklart sinne vad jag ville ha - sushi! Lyckligtvis ligger det ett litet sushi-hak väldigt lämpligt strax före hemmet.
Det här är förstås inte första gången. Oftast går det bra, men ett antal gånger har jag fått vända om hem för att hämta plånboken. Någon gång har jag kommit två sekunder efter stängning. En gång var det stängt pga thailändsk högtid.
Idag var det värre. Restaurangen visade sig vara borta! Nej, inte stängd, utan - borta! Innanför järnstängsel stod en stor grävmasin och ett hål i marken... Jo men visst!
Idag infann den sig inte förrän på hemvägen från stallet. Och jag insåg med glasklart sinne vad jag ville ha - sushi! Lyckligtvis ligger det ett litet sushi-hak väldigt lämpligt strax före hemmet.
Det här är förstås inte första gången. Oftast går det bra, men ett antal gånger har jag fått vända om hem för att hämta plånboken. Någon gång har jag kommit två sekunder efter stängning. En gång var det stängt pga thailändsk högtid.
Idag var det värre. Restaurangen visade sig vara borta! Nej, inte stängd, utan - borta! Innanför järnstängsel stod en stor grävmasin och ett hål i marken... Jo men visst!
Sammanträffande?
Igår råkade jag ut för ett otroligt orättvist sammanträffande, eller sammanstötande, eller, ja typ sammankommande med annat fordon.
En äldre dam, som framförde ett fordon framför mitt, bestämde sig för att stanna i en situation som jag bedömde som onödig. Med resultatet att jag, trots stående på bromspedal, gled in med mitt ena extraljus i hennes ändalykt. Eller, ja, alltså, hennes bils ändalykt...
Jag är ju ändå en genuint god människa, så jag klev ur bilen, gick fram till henne och erkände genast. Jag menar, oavsett hur mycket jag egentligen anser att hennes skuld inte är obetydlig, så är lagstiftningen entydig: du ska hålla avstånd som gör det möjligt att stanna! Och det gjorde jag uppenbarligen inte.
Vi körde undan till en bättre plats för att fyllla i skadeanmälning. ingen av oss hade blanketter i bilen. Jag lyckades via min mobil göra en anmälan hos mitt försäkringsbolag. Hon visste inte vilket hon hade.
Medan vi gjorde detta lät jag min bil stå med ljusen på eftersom min varningsblinkers, trots upprepade besök på verkstad inte fungerar. 20 minuter senare skildes vi åt. Hon åkte. Min bil startade inte, slut på batteriet...
En äldre dam, som framförde ett fordon framför mitt, bestämde sig för att stanna i en situation som jag bedömde som onödig. Med resultatet att jag, trots stående på bromspedal, gled in med mitt ena extraljus i hennes ändalykt. Eller, ja, alltså, hennes bils ändalykt...
Jag är ju ändå en genuint god människa, så jag klev ur bilen, gick fram till henne och erkände genast. Jag menar, oavsett hur mycket jag egentligen anser att hennes skuld inte är obetydlig, så är lagstiftningen entydig: du ska hålla avstånd som gör det möjligt att stanna! Och det gjorde jag uppenbarligen inte.
Vi körde undan till en bättre plats för att fyllla i skadeanmälning. ingen av oss hade blanketter i bilen. Jag lyckades via min mobil göra en anmälan hos mitt försäkringsbolag. Hon visste inte vilket hon hade.
Medan vi gjorde detta lät jag min bil stå med ljusen på eftersom min varningsblinkers, trots upprepade besök på verkstad inte fungerar. 20 minuter senare skildes vi åt. Hon åkte. Min bil startade inte, slut på batteriet...
Och ännu fler gamla oförätter...
RM - den här är för dig! Bara för at du önskar fler inlägg och för att du skulle kunna vara jag i det här fallet!
Anna, 4-5 år kommer hem till farmor (en kvinna som jag, trots hennes milt sagt krassa sidor, ofta saknar) efter en dag på dagis och är uppenbart upprörd. Farmor undrar naturligtvis varför.
Anna (snyftande): Fröken tog hårt i min arm och vred om! Det gör ont!
Farmor (upprörd): Men herregud (ja, det är hädanden, något som personifierade min farmor* nästan hela vägen till slutet)** Vad hade du gjort då? (Redan här tycker jag att hon, genom att ställa frågan, menligen överträdde gränsen för förtroende för barnbarnet)
Anna (Våldsamt snyftande): Inget
Farmor (aningen skeptiskt) : Inget?
Anna: Det enda vi (jag och min vapendragare Sandra) hade gjort var att kleta smör på fönstern...
Farmor:(bistert konstaterande men med en frågande ton): Smör?
Anna (aningen ljusare till sinnes): Ja, vi gjorde jättefina bilder!
Ska "jättefina bilder" resultera i omvriden arm? Behöver jag påpeka att detta resulterat i en total oförmåga att rita? Snacka om förorättad!
* Här måste jag delge en sidohistoria om min farmor, förmodligen en sjöjungfru av sin tid:
Farmor arbetade i trädgården när två kvinnor dök upp och frågade om de möjligen kunde få plocka av fallfrukten, förekommande i tusental. Min farmor sa att de naturligtvis fick göra detta. En av kvinnorna ville förmodligen inleda en vänskaplig konversation och sa: "Vi tillhör Jehovas vittnen och..." Min farmor avbröt henne med ett vänligt leende: "Det gör inget, ni kan få plocka äpplen ändå!". Hon såg Gudstro som ett funktionshinder som vi andra måste ha överseende med! RIP, farmor!
** När min farfar låg på sin dödsbädd gjorde han plötsligt en helomvändning och uttryckte en önskan att bli begravd enligt kristen tradition - i kyrkan. MIn farmor gick helt otippat med på det. Och uttryckte själv på slutet en önskan att begravas på samma plats. När djävulen blir gammal blir han (hon/hen) religös, sägs det. Är det så?
Skjut mig, om det behövs! Men ge mig inte en kyrklig begravning! Såvida jag inte fått totalt hjärnsläpp, och kräver det, för då måste ni givetvis uppfylla en sjöjungfruönskan! Risken är inte så stor.
Anna, 4-5 år kommer hem till farmor (en kvinna som jag, trots hennes milt sagt krassa sidor, ofta saknar) efter en dag på dagis och är uppenbart upprörd. Farmor undrar naturligtvis varför.
Anna (snyftande): Fröken tog hårt i min arm och vred om! Det gör ont!
Farmor (upprörd): Men herregud (ja, det är hädanden, något som personifierade min farmor* nästan hela vägen till slutet)** Vad hade du gjort då? (Redan här tycker jag att hon, genom att ställa frågan, menligen överträdde gränsen för förtroende för barnbarnet)
Anna (Våldsamt snyftande): Inget
Farmor (aningen skeptiskt) : Inget?
Anna: Det enda vi (jag och min vapendragare Sandra) hade gjort var att kleta smör på fönstern...
Farmor:(bistert konstaterande men med en frågande ton): Smör?
Anna (aningen ljusare till sinnes): Ja, vi gjorde jättefina bilder!
Ska "jättefina bilder" resultera i omvriden arm? Behöver jag påpeka att detta resulterat i en total oförmåga att rita? Snacka om förorättad!
* Här måste jag delge en sidohistoria om min farmor, förmodligen en sjöjungfru av sin tid:
Farmor arbetade i trädgården när två kvinnor dök upp och frågade om de möjligen kunde få plocka av fallfrukten, förekommande i tusental. Min farmor sa att de naturligtvis fick göra detta. En av kvinnorna ville förmodligen inleda en vänskaplig konversation och sa: "Vi tillhör Jehovas vittnen och..." Min farmor avbröt henne med ett vänligt leende: "Det gör inget, ni kan få plocka äpplen ändå!". Hon såg Gudstro som ett funktionshinder som vi andra måste ha överseende med! RIP, farmor!
** När min farfar låg på sin dödsbädd gjorde han plötsligt en helomvändning och uttryckte en önskan att bli begravd enligt kristen tradition - i kyrkan. MIn farmor gick helt otippat med på det. Och uttryckte själv på slutet en önskan att begravas på samma plats. När djävulen blir gammal blir han (hon/hen) religös, sägs det. Är det så?
Skjut mig, om det behövs! Men ge mig inte en kyrklig begravning! Såvida jag inte fått totalt hjärnsläpp, och kräver det, för då måste ni givetvis uppfylla en sjöjungfruönskan! Risken är inte så stor.
Gamla oförätter, del XXX
Jag gick från bilen till porten och genade över gräsmattan. Med ett stort leende sparkade jag i det otroligt vackra högarna av höstlöv. Och minns plötsligt en gammal oförätt!
Jag vet inte hur gammal jag var, kanske i början av tonåren. Min far bor i ett hus med en pytteliten trädgård. Eller ja, tillräckligt stor för att rymma tre äppelträd. En höst när de släppt sina löv drabbades jag och en kompis av ett akut behov av att hoppa i lövhög! Vi räfsade alltså ihop allt och hoppade. Och hoppade. Klättrade upp i äppelträdens grenar och hoppade igen.
Efter en stund insåg vi att det skulle vara ännu roligare att hoppa i en större lövhög. Vi gjorde slag i saken och ringde på hos grannen på ena sidan och frågade om vi fick kratta upp deras löv och ta hem dem. Det fick vi. Grannarna på andra sidan, och ganska många andra längst gatan tyckte också att det var en bra idé. Vi räfsade och räfsade och drog kärra efter kärra till vår hastigt växande lövhög. Efter ett tag täckte den hela tomten. I mitten var den säkert ett par meter, längst staketet på sidorna minst en halvmeter. Och jisses, så vi hoppade!
Farsan blev galen. Det blev han ofta. Av helt obegripliga anledningar. Vad är väl ett par veckors eldande i tunna mot en glad dotter och nöjda grannar? Fattar fortfarande ingenting!
Jag vet inte hur gammal jag var, kanske i början av tonåren. Min far bor i ett hus med en pytteliten trädgård. Eller ja, tillräckligt stor för att rymma tre äppelträd. En höst när de släppt sina löv drabbades jag och en kompis av ett akut behov av att hoppa i lövhög! Vi räfsade alltså ihop allt och hoppade. Och hoppade. Klättrade upp i äppelträdens grenar och hoppade igen.
Efter en stund insåg vi att det skulle vara ännu roligare att hoppa i en större lövhög. Vi gjorde slag i saken och ringde på hos grannen på ena sidan och frågade om vi fick kratta upp deras löv och ta hem dem. Det fick vi. Grannarna på andra sidan, och ganska många andra längst gatan tyckte också att det var en bra idé. Vi räfsade och räfsade och drog kärra efter kärra till vår hastigt växande lövhög. Efter ett tag täckte den hela tomten. I mitten var den säkert ett par meter, längst staketet på sidorna minst en halvmeter. Och jisses, så vi hoppade!
Farsan blev galen. Det blev han ofta. Av helt obegripliga anledningar. Vad är väl ett par veckors eldande i tunna mot en glad dotter och nöjda grannar? Fattar fortfarande ingenting!
Simma lugnt?
Avsaknaden av min fantastiska pudel, som fick ett mycket värdigt avslut på sitt långa liv, har fört med sig flera förändringar i mitt liv. Naturligtvis den fysiska saknaden av honom, men också: min viktökning!
Man kanske inte tror att några promenader om dagen gör någon skillnad, men tro mig - det gör det! Typ 3 kilo. Som vägrar ge med sig! Jag försöker allt: promenader, cykling, minskat matintag, minskad alkoholkonsumtion, införskaffande (och visst brukande) av motionsredskap. Men det räcker inte för att kompensera bortfallet av hundpromenader.
Så jag köpte ett årskort på den lokala simhallen. Riktigt billigt dessutom, helt inom sjöjungfruramen!
Hur kunde jag vara så dum? Exakt VAD är det av tidigare livserfarenheter jag inte förstår? Jag har både tränat simning och arbetat på simhall...
1. Det är så ofantligt, otroligt TRÅKIGT att simma! Jag vet ju det, jag har försökt förut! Bara mata längd efter längd utan möjlighet att göra något annat konstruktivt samtidigt (mitt motionsredskap går ju ändå att använda framför TV:n).
2. Jag tål inte klor (nej, jag talar inte om de hundar och katter har på sina tassar, utan den tillsats man använder sig av för att ta kål på bakterier i simbassänger). Inte nog med att jag efter bara ett par sekunder ser ut som om jag gråtit i fjorton dagar (jo, jag vet att man kan använda simglasögon, men jag har slängt mina gamla och ännu inte bestämt mig för om det är värt att investera i nya), jag får dessutom klåda över hela kroppen. Jag tål dessutom inte feta krämer, och inte heller parfymerade, vilket utesluter i princip alla möjligheter att förebygger detta obehag. Som om jag inte egentligen visste det, men uppenbarligen förträngt insikten!
3. Jag hatar människor! Särskilt simmande sådana! En del simmar så långsamt så att de ständigt är i vägen. Andra simmar så fort att de stänker på mig när de passerar!
4. Jag hatar duscharna! De har tydligen bara två inställningar: skållhett eller iskallt.
5. Jag avskyr bastun. Jag avskyr värme. Jag får stora röda värmeutslag efter bara ett par minuter.
6. Skamlig behåring. Jag anser mig inte ha tid i mitt livsschema att att ansa kroppsbehåringen. Vilket jag, vid besök i simhallen, inser att jag borde göra. Både ben, armhålor och bikinilinje. Men allvarligt! Allvarligt?
Ändå framhärdar jag. Varje torsdag. Simmar mina längder, bastar tills porerna öppnar sig och hjärnan brinner. Känner mig duktig. Går ner i vikt? Alltså, allvarligt? Snackar vi LOAD? Självklart går jag inte. ner i vikt. Men kanske aningen fastare stuss...
Man kanske inte tror att några promenader om dagen gör någon skillnad, men tro mig - det gör det! Typ 3 kilo. Som vägrar ge med sig! Jag försöker allt: promenader, cykling, minskat matintag, minskad alkoholkonsumtion, införskaffande (och visst brukande) av motionsredskap. Men det räcker inte för att kompensera bortfallet av hundpromenader.
Så jag köpte ett årskort på den lokala simhallen. Riktigt billigt dessutom, helt inom sjöjungfruramen!
Hur kunde jag vara så dum? Exakt VAD är det av tidigare livserfarenheter jag inte förstår? Jag har både tränat simning och arbetat på simhall...
1. Det är så ofantligt, otroligt TRÅKIGT att simma! Jag vet ju det, jag har försökt förut! Bara mata längd efter längd utan möjlighet att göra något annat konstruktivt samtidigt (mitt motionsredskap går ju ändå att använda framför TV:n).
2. Jag tål inte klor (nej, jag talar inte om de hundar och katter har på sina tassar, utan den tillsats man använder sig av för att ta kål på bakterier i simbassänger). Inte nog med att jag efter bara ett par sekunder ser ut som om jag gråtit i fjorton dagar (jo, jag vet att man kan använda simglasögon, men jag har slängt mina gamla och ännu inte bestämt mig för om det är värt att investera i nya), jag får dessutom klåda över hela kroppen. Jag tål dessutom inte feta krämer, och inte heller parfymerade, vilket utesluter i princip alla möjligheter att förebygger detta obehag. Som om jag inte egentligen visste det, men uppenbarligen förträngt insikten!
3. Jag hatar människor! Särskilt simmande sådana! En del simmar så långsamt så att de ständigt är i vägen. Andra simmar så fort att de stänker på mig när de passerar!
4. Jag hatar duscharna! De har tydligen bara två inställningar: skållhett eller iskallt.
5. Jag avskyr bastun. Jag avskyr värme. Jag får stora röda värmeutslag efter bara ett par minuter.
6. Skamlig behåring. Jag anser mig inte ha tid i mitt livsschema att att ansa kroppsbehåringen. Vilket jag, vid besök i simhallen, inser att jag borde göra. Både ben, armhålor och bikinilinje. Men allvarligt! Allvarligt?
Ändå framhärdar jag. Varje torsdag. Simmar mina längder, bastar tills porerna öppnar sig och hjärnan brinner. Känner mig duktig. Går ner i vikt? Alltså, allvarligt? Snackar vi LOAD? Självklart går jag inte. ner i vikt. Men kanske aningen fastare stuss...
En fråga om ord
Så var det dags igen! Jag märker att jag upprepar mig, men det är ju märkligt hur vissa saker bara inte funkar! Trots mina inlägg som torde skapa debattstorm!
Vi fick fiber i huset. Det innebar att jag inte längre behöver det abonnemang på mobilt bredband som jag tidigare haft. Bestämde mig också för att samtidigt göra slag i saken och göra mig av med företagsabonnemanget som sedan ett par året kostar betydligt mer än ett privatabonnemang. Så var det inte förr, men lever man under LOAD så är det den här utvecklingen man förväntar sig!
Hur som helst, jag skaffade alltså ett nytt abonnemang. Efter flera samtal med telecomföretaget lyckades jag göra överföringen utan att behöva betala diverse märkliga administrationskostnader. Återstod att ändra kundnumret på e-fakturan. Detta var enkelt gjort, bara att radera det gamla uppdraget och knappa in det nya kundnumret. Trodde jag.
Månaden därpå kom en pappersfaktura. Men ett tillägg för att det var just en pappersfaktura på 35:-. OK, tänkte jag, informationen har inte hunnit komma in. Betalade.
Månad två kom en ny pappersfaktura. Jag gick in på min internetbank och konstaterade att det nya uppdraget inte registrerats. Gjorde om processen. Och betalade den extra avgiften på pappersfaktura på 35:-.
Månad tre kom en ny pappersfaktura. Jag gick åter in på internetbanken och konstaterade igen att det nya uppdraget inte registrerats. När jag försökte gå in på företagets föreslagna informationssida möttes jag av informationen att sidan inte fanns. Gjorde en ny registrering. Betalade fakturan. Med den extra avgiften för pappersfaktura på 35:-. Men kände att jag på allvar började tappa sjöjungfrutålamodet.
Ringde telecomföretaget. Placerades i telefonkö men expedierades så småningom av tillmötesgående yngling. Som kunde konstatera att inget uppdrag fanns registrerat och uppmande mig att kontakta min bank. Men skickade mig också vidare till fakturaavdelningen som makulerade 35:-. Alltid något! Bless them!
Ringde banken. Möttes, som allt vanligare nu för tiden, av en inspelad röst och, efter ett antal nummerval, av uppmaningen att ange min "personliga kod". Ehh? Vad? Vilken djxxxa "personliga kod"? Googlade. Hittade så småningom ett telefonnummer man kan ringa om man vill ha hjälp med att skaffa en personlig kod. Ringde det. Blev uppmanad att ange den "personliga koden". Men blev så småningom kopplad till en riktig människa.
Jo, visst kunde han hjälpa mig med en personlig kod, den kod som skulle göra det möjligt för mig att nå bankens support. Han kunde, mitt i vårt samtal, koppla mig till en funktion som med hjälp av den dosa jag använder mig av vid bankärenden via internet skulle skapa denna kod. Efter tre misslyckade försök att göra just detta kopplades jag tillbaka till den unga bankmannen. Frågade, aningen irriterad, vad jag egentligen skulle ha den "personliga koden" till. Han försökte beskriva alla nyttoområden. Jag kan inte minnas något av dem som uppfyllande av ett behov jag någonsin haft. Ja, förutom att komma i kontakt med supporten, då.
Plötsligt säger han att han kan kika in på mitt konto och kolla vad som gått fel. Support, alltså! Äntligen! I ungefär 20 minuter bollar han, tekniska kontoret och jag information mellan varandra. De kan inte se något fel. De ser min avbokning av e-fakturan på företaget men ingen registrering som privatperson. Felet måste ligga hos telecomföretaget. Eller hur!!!!
Han avslutar samtalet med att föreslå förändringar i mitt sparande, i mina försäkringar och slutligen, efter min ytterst subtila antydningar om att jag inte önskar diskutera något av detta, önskar han mig en god midsommar.
Nu till min fråga: Heter det inte GLAD midsommar?
PS. Har alltså fortfarande ingen "personlig kod", ser med tillförsikt fram mot det ögonblick jag behöver en! Och har troligen fortfarande inte lyckats få klarhet i om jag har ett nytt e-fakturaavtal eller inte... Fortsättning följer förmodligen! DS
Vi fick fiber i huset. Det innebar att jag inte längre behöver det abonnemang på mobilt bredband som jag tidigare haft. Bestämde mig också för att samtidigt göra slag i saken och göra mig av med företagsabonnemanget som sedan ett par året kostar betydligt mer än ett privatabonnemang. Så var det inte förr, men lever man under LOAD så är det den här utvecklingen man förväntar sig!
Hur som helst, jag skaffade alltså ett nytt abonnemang. Efter flera samtal med telecomföretaget lyckades jag göra överföringen utan att behöva betala diverse märkliga administrationskostnader. Återstod att ändra kundnumret på e-fakturan. Detta var enkelt gjort, bara att radera det gamla uppdraget och knappa in det nya kundnumret. Trodde jag.
Månaden därpå kom en pappersfaktura. Men ett tillägg för att det var just en pappersfaktura på 35:-. OK, tänkte jag, informationen har inte hunnit komma in. Betalade.
Månad två kom en ny pappersfaktura. Jag gick in på min internetbank och konstaterade att det nya uppdraget inte registrerats. Gjorde om processen. Och betalade den extra avgiften på pappersfaktura på 35:-.
Månad tre kom en ny pappersfaktura. Jag gick åter in på internetbanken och konstaterade igen att det nya uppdraget inte registrerats. När jag försökte gå in på företagets föreslagna informationssida möttes jag av informationen att sidan inte fanns. Gjorde en ny registrering. Betalade fakturan. Med den extra avgiften för pappersfaktura på 35:-. Men kände att jag på allvar började tappa sjöjungfrutålamodet.
Ringde telecomföretaget. Placerades i telefonkö men expedierades så småningom av tillmötesgående yngling. Som kunde konstatera att inget uppdrag fanns registrerat och uppmande mig att kontakta min bank. Men skickade mig också vidare till fakturaavdelningen som makulerade 35:-. Alltid något! Bless them!
Ringde banken. Möttes, som allt vanligare nu för tiden, av en inspelad röst och, efter ett antal nummerval, av uppmaningen att ange min "personliga kod". Ehh? Vad? Vilken djxxxa "personliga kod"? Googlade. Hittade så småningom ett telefonnummer man kan ringa om man vill ha hjälp med att skaffa en personlig kod. Ringde det. Blev uppmanad att ange den "personliga koden". Men blev så småningom kopplad till en riktig människa.
Jo, visst kunde han hjälpa mig med en personlig kod, den kod som skulle göra det möjligt för mig att nå bankens support. Han kunde, mitt i vårt samtal, koppla mig till en funktion som med hjälp av den dosa jag använder mig av vid bankärenden via internet skulle skapa denna kod. Efter tre misslyckade försök att göra just detta kopplades jag tillbaka till den unga bankmannen. Frågade, aningen irriterad, vad jag egentligen skulle ha den "personliga koden" till. Han försökte beskriva alla nyttoområden. Jag kan inte minnas något av dem som uppfyllande av ett behov jag någonsin haft. Ja, förutom att komma i kontakt med supporten, då.
Plötsligt säger han att han kan kika in på mitt konto och kolla vad som gått fel. Support, alltså! Äntligen! I ungefär 20 minuter bollar han, tekniska kontoret och jag information mellan varandra. De kan inte se något fel. De ser min avbokning av e-fakturan på företaget men ingen registrering som privatperson. Felet måste ligga hos telecomföretaget. Eller hur!!!!
Han avslutar samtalet med att föreslå förändringar i mitt sparande, i mina försäkringar och slutligen, efter min ytterst subtila antydningar om att jag inte önskar diskutera något av detta, önskar han mig en god midsommar.
Nu till min fråga: Heter det inte GLAD midsommar?
PS. Har alltså fortfarande ingen "personlig kod", ser med tillförsikt fram mot det ögonblick jag behöver en! Och har troligen fortfarande inte lyckats få klarhet i om jag har ett nytt e-fakturaavtal eller inte... Fortsättning följer förmodligen! DS
Utgifter
Ibland känner man sig som en bankomat. Andra bara matar in det belopp de önskar....
Jag köpte alltså en ny hästtransport. Superfin! Till ett bra pris. Vintern kom. Plötsligt började färgen flagna på ena väggen. Lite som en spricka först, men efter någon vårstorm ett stort, öppet sår. Körde den ändå för att hämta hem hö. Punktering. Vid närmare granskning sprickor även på de övriga däcken. Lurad? Eller bara för evigt dömd att betala?
Jag köpte alltså en ny hästtransport. Superfin! Till ett bra pris. Vintern kom. Plötsligt började färgen flagna på ena väggen. Lite som en spricka först, men efter någon vårstorm ett stort, öppet sår. Körde den ändå för att hämta hem hö. Punktering. Vid närmare granskning sprickor även på de övriga däcken. Lurad? Eller bara för evigt dömd att betala?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)