Jag ser ljuset! – not!

Det här med sommar- och vintertid, vad är det? Egentligen? Allvarligt? Vi skulle faktiskt kunna bara komma överens om att börja jobba en timme tidigare eller senare, om nu det var ett problem. Väg denna enkla överenskommelse mot min älskade hästs verklighet – att plötsligt matas och släppas ut en timme tidigare eller senare än dagen innan. Vad är poängen?

Om vi nu ändå ponerar att tidsomställningen är ett måste – varför görs den åt fel håll? Särskilt tydligt är detta nu på hösten. Plötsligt vaknar jag i halvljus. Visst finns det fördelar – jag slipper trycka på ljusknappen när jag tar mig ut mot badrummet och kan nästan läsa morgontidningen utan att belasta elräkningen. Några dagar i alla fall, sedan faller vintermörkret obönhörligt. Däremot går jag hem i mörker, något jag inte gjorde före omställningen. Som hund- och hästägare hade det varit ytterligt värdefullt med ytterligare en timme dagsljus, i alla fall under en period. På kvällen alltså, när jag är ledig. Om det är mörkt eller ljust utanför fönstret under dagtid på min arbetsplats tar jag mig friheten att strunta fullständigt i.

Visst, jag är medveten om att det är vintertiden som är vår ”gamla” tid, den ursprungliga. Men nu har vi ju ändå övergivit dess patent, så varför inte göra det fullt ut och behålla sommartiden som mall för att sedan ställa TILLBAKA klockan på hösten? Fördelarna är uppenbara – människor i allmänhet och sjöjungfrur i synnerhet kan få en liten gnutta möjlighet att se ljuset.

Är det bara jag som ser vitsen med det?

Marknadsföring!

En del av mina vänner oroar sig för min allt mer utdragna singelstatus. De tycker att jag borde försöka skaffa mig en partner och därmed foga in mig i det ”normala”. Jomen visst! Jag erbjuds i alla möjliga forum att dejta andra ensamma stackare. I sann personlighetsklyven anda skulle jag kunna författa följande två, helt olika, kontaktannonser:

Finnes: Högutbildad akademiker. Längtar efter någon att dela kulturella event med; teater, konserter och litterära upplevelser. Du får gärna ha politiska åtaganden och hjärtat i humanitära insatser. Det vi inte kan uttrycka kan inte uttryckas!

Finnes: Praktisk lantlolla. Längtar efter någon att dela upplevelser med: naturen, djur och livet på landet. Du får gärna ha stark längtan efter livet på landet och självhushåll. Det vi inte kan bygga kan inte byggas!

Fast det skulle ju inte vara helt sant. Precis som alla kontaktannonser är osanna. En ärlig annons, som världen förmodligen inte är helt redo för, skulle se ut ungefär så här:

Finnes: Sjöjungfru. Längtar efter någon som kan sköta all markservice och är redo att lätta på plånboken. Du får gärna ha en stark längtan att ta hand om både din kvinna och hennes djur. Det du inte kan ge kan inte ges!

Och till och med jag kan se hur singelstatusen riskerar att bli ännu mer uuuuuuutdragen!

Men hallå, jag är fortfarande chef över både fjärrkontrollen och toaletten! Vad är inte det värt, kära systrar? Pilutta er!

Konsten att förlägga…

Jag önskar innerligen att rubriken hade sprungit ur min förmåga att utge litteratur av hög kvalitet. Men icke! Däremot tycks jag, helt enligt LOAD, vara predestinerad att förlägga saker, det vill säga tappa bort dem. På min gravsten kommer det en dag att stå: ”Här har hon slutligen förlagt sig själv.” Det är inte jag som påstår detta, utan en klasskamrat i högstadiet som tröttnat på att åka med mig till Rådmansgatans utlämning av på kollektiva färdmedel borttappade persedlar.

Jag har tappat bort så många saker att listan skulle spränga gränsen för tillgängliga tecken i ett blogg-inlägg. Mycket kan jag vara utan, men det finns saker som fortfarande gnager. Ett axplock: tre 500-kronorssedlar som jag uppenbarligen mycket effektivt gömt någonstans, en plånbok innehållande kort som är oersättliga, en frimärkssamling samlad av flera generationer, en väska innehållande dyraste jeansen och snyggaste tröjan, en suveränt mysig mössa, otaliga smycken, viktiga telefonnummer. I nästan ett halvår letade jag efter ett favorithalsband som jag så småningom hittade, samma vecka som jag förlorade en hel tvätt svarta favoritkläder!

Även om jag hittar det mesta tillbringar jag en ansenlig mängd av min tillgängliga tid med att leta efter saker. Nycklar, busskort, papper. Just papper tror jag lever sitt eget liv. Jag avslutar varje dag på skolan med att lägga fram det jag behöver till nästa dag. Ändå tillbringar jag större delen av nästa dag till att leta efter just dessa papper, väldigt ofta med resultatet att jag måste återskapa dem. Naturligtvis hittar jag dem, överst på skrivbordet, i samma stund som lektionen är överstökad och nämnda papper överflödiga. En person som inte lyder under LOAD skulle kanske tro att det var någon kollega som spelade ett spratt, men jag är numera van vid att betrakta detta som en regel omöjlig att ifrågasätta snarare än ett undantag. LOAD rules!

Det tokroliga (ja, detta är ett exempel på sarkastisk ironi) med att vara en "borttappare" är att det bästa sättet att försöka kompensera det är att vara otroligt strukturerad. Så det är jag. Jag har bestämda platser för precis ALLT. Och ändå försvinner saker. För att (ibland) dyka upp. På ett ställe som jag letat på minst hundra gånger. Den eventuella gudom som styr LOAD måste skratta sig fördärvad!

Don’t mention the war!

Man ska inte måla fan på väggen sägs det. Men det är så svårt att låta bli, särskilt när det så ofta tycks bli precis så illa som det bara är möjligt! Ibland upplever jag dessutom att vissa olyckor inträffar bara för att jag lekt med tanken på att de skulle kunna ske…

Som yngre tonåring läste jag och de andra hästtjejerna så mycket litteratur om hästar som vi bara kunde komma över. Vi skrattade oss nästan sanslösa när vi in en förteckning över hästar sjukdomar hittade ”öronfistel”. Detta är, enligt boken, ett tandanlag som av någon oförklarlig anledning fastnat i örat på en häst och därmed skapar en irritation som gör att det skapas en ”fistelgång”. Tänder i öronen! Sanslöst roligt! Ännu roligare blev det när jag behövde en bra anledning för att smita tidigare från skolan (till stallet, givetvis) och bad mina klasskamrater att hälsa läraren att jag hade behövt gå för att jag hade problem med mina öronfistlar. ”Oj, det låter allvarligt, hoppas att det blir bättre” lär han ha sagt. Lärare i biologi. Jag blev inte noterad för olovlig frånvaro. Triumfen var total!

En eon senare köpte jag min häst. I veterinärbesiktningsprotokollet går det att läsa att hon vid köpet hade ett litet sår i ena örat som varade. Detta sår har senare visat sig vara – just det – en fistelgång! Orsakad av en öronfistel! Allvarligt talat – vad är sannolikheten? Jag har träffat SÅ många hästar under mitt liv och aldrig någonsin stött på en öronfistel! Behövs det ett tydligare bevis på att LOAD drabbar sjöjungfrur hårt och skoningslöst?

Min fantastiska lilla hund börjar bli gammal. Det innebär bland annat att han har små ”knulor” i skinnet. Veterinären bedyrar att förändringarna är typiska för äldre hundar och inget att bekymra sig över. Så länge de inte sätter sig i ögonlocken… Men kunde hon inte bara ha varit tyst? Så här i efterhand kan jag riktigt se framför mig hur hunden tänkte: ”Aha, man kan ha dem i ögonen!”. Så det dröjde ju inte så länge förrän han hade utvecklat en i varje ögonlock som behövde opereras bort (”knulorna”, alltså, inte ögonlocken). Ytterligare hål i plånboken. Hundens kränkta blängande från tratten han tvingades bära efter ingreppet tärde ytterligare hål i hjärtat.

Finns det fortfarande någon som tvivlar på LOAD?

Sommarskola!

Eftersom LOAD bland annat innebär att alltid leva under pressen av ständiga oförutsedda utgifter bestämde jag mig för att söka anställning som lärare vid sommarskola. Semester är ändå överskattat – brukar regna bort! Dagen då andra lärare går på sommarlov infann jag mig alltså på den gymnasieskola som ordnar kurser för elever som av olika anledningar inte uppnått sina mål.

Det är bara att inse – sommarskolan är INTE sjöjungfruanpassad. Inte heller elevanpassad…

Vi som arbetar tillfälligt har inte tillgång till en arbetsplats. De som redan arbetar på skolan har blivit tillsagda att inte släppa in oss i sina arbetsrum. Om de nu tror att vi är tjuvaktiga bedragare – varför överhuvudtaget anställa oss?

Vi som arbetar tillfälligt har inte tillgång till skolans datorer. Det kostar stora summor att ha ett konto hos den leverantör som fått förmånen att distribuera kommunens datortillgång och denna kostnad anser inte den av sommarskola anordnande skolan sig kunna bära. Detta gäller även eleverna. Att visa Power-point-presentationer, streamade program eller arbeta med sökningar är alltså uteslutet. Men visst, hand-outs fungerade på 80-talet, varför inte nu också? Eller? Den fasta personalen får inte heller låna ut sina datorer, inte ens för att skriva ut bilagor från mail eller en ”minne-pinne”. Om de nu trodde att vi skulle porrsurfa – varför överhuvudtaget anställa oss?

Vi som arbetar tillfälligt får använda oss av personalrummets kaffeautomat. Men inte av kopparna som finns i köket. Om de nu trodde att vi skulle smitta ner porslinet med onämnbara sjukdomar – varför överhuvudtaget anställa oss?

En vanlig dag 2

Studiedag på skolan. Ser min chans att smita undan lite. Bokar tandläkartid 08.00. Sover som vanligt inte på natten. Stänger av klockan en halvtimme innan den ska ringa 05.45 och gör mig beredd att gå upp. Somnar omedelbart. Vaknar 07.20. Klär på mig medan hunden äter frukost. Kör honom till daghusse.

Anländer tandläkare 08.00! Som tittar på mig och utbrister: ”Men vad gör du här? Du har tid nästa vecka!” Svär inombords. ”Men vi kan nog klämma in dig om en stund!” Älskar min tandläkare! Snabb koll – till fördelarna med att lida av ”tandvårds-ängslan” hör att sköta sina tänder minutiöst – inga hål - sedan på väg. ’

Har ju fortfarande inte ätit något så stannar på en bensinstation för att inhandla frukost. De vill ha 27:- för en liten torr fralla!!! (Jag behöver inte längre kommentera mitt val av multipela utropstecken) Vägrar naturligtvis betala denna hutlösa summa och fortsätter mot vad jag vet är ett välrenommerat bageri. ”Vi har flyttat till andra lokaler” står det på anslaget på dörren... Hrmm. Går modstulen tillbaka till bilen – som vägrar öppna sig! Batterierna i nyckeln, som styr huruvida man bereds tillträde till bilen eller inte, har sagt upp sig. Plånboken har jag i handen, men mobil och busskort ligger snällt i väskan i bilen…

En bit från bageriet finns en bilverkstad. Som byter batterier. Och bjuder mig på en, vid det här laget mycket välbehövlig, kopp kaffe. Love them!

Får igång bilen och kör mot infartsparkeringen. Klockan har passerat 09.00. Uppenbarligen det magiska klockslag då ALLA har begett sig till sina arbeten. Det finns inte en enda plats! Såvida man inte är sjöjungfru och beredd att överväga alternativ som vanliga människor inte ens ser! Parkerar således bilen uppe i en skogsdunge som är så lerig att ingen normal människa ens hade kommit på tanken…

Anländer city och tänker mig fortfarande någon typ av frukost. Det blir så småningom en banan och en stor låda smågodis…

Anländer till skolan, en aning försenad… Läser mejlen innan jag beger mig till den åberopade föreläsningen. Där finns en fråga från min chef:

”Hallå, var är mina lärare?”

Öhhhhm…. Här!…. Typ…

Konsten att hålla budget!

Var ute och gick med hunden för någon vecka sedan. Det hade snöat. Under snön doldes glansis. Det är ungefär det som krävs för att fälla en sjöjungfru! Min vänstra arm har en hel del klagomål att framföra. Kollade alltså upp kommunens hemsida och tyckte mig finna följande blogginlägg:

”YES! Trots en besvärlig vinter har jag lyckats fylla de förväntningar som mina kära kommuninvånare, och skattebetalare, har på mig - att hålla budget! Ja, det är jag som är ansvarig för snöröjningen! Jag gjorde ett ovanligt bra uppköp, för en mycket blygsam summa har jag fått löften om att kommunens kör- och gångvägar ska hållas snöfria. Det har inte kostat mycket alls! Värre har det varit för en del av mina kollegor! Sjukvården, framför allt den som rör frakturer och whiplashskador, har kostat betydligt mer än budgeterat. Försäkringskassan har också noterat ett ökat uttag av sjukfrånvaro. Ansvarig för folkhälsan får titta närmare på det. Försäkringsbolagen har signalerat att kommunen har ett omotiverat högt antal trafikolyckor. Den som ansvarar för utfärdandet av körkort får titta närmare på det. Funderar på att kandidera för riksdagen!”

Ska kolla med min vänsterarm om det är tillräckligt med svar…

Karriärbyte?

Till sjöjungfruns förbannelse hör att aldrig vara riktigt nöjd med det som är, att alltid ana det grönare gräset på andra sidan… Alltså funderar jag fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor. Läraryrket är ofta rätt kul, men styrs alltför mycket av krafter som inte är sjöjungfruanpassade. Dessa skulle jag kunna tänka mig att starta en helt egen blogg om, men den skulle inte bli särskilt humoristisk. Yrkesvalet, såväl som valet av teleoperatör, partner, dagstidning och bensinstation kommer således till en punkt när man måste göra ett aktivt val – vill jag verkligen fortsätta med detta? Och om svaret på den frågan är nej – vad vill jag då? Jag har några uppslag!

Entreprenör inom vilket hantverk som helst. Lediga fredagar. Inte känna någon som helst press att klara budget- eller tidsramar. Göra stickjobb och debitera två kunder för samma tid. Jag är ganska händig och skulle kunna klara både bygguppdrag, enklare elarbeten och bilreparationer.

Galgsorterare på Ullared. Det finns minst tio olika sorter! De ska samlas in från kassorna och sorteras till rätt låda så att de kan återanvändas! Amazing!

Hovslagare. Kunna välja mina kunder, arbetstider och hur mycket av inkomsten jag vill deklarera. Komma flera timmar efter avtalad tid. Eller inte alls, det kan ju dyka upp något roligare. Debitera hutlösa priser. Göra slarvjobb och sedan göra mig oanträffbara vid reklamationer. (Det finns undantag, ett av dem är den tjej som sedan ett drygt år servar den större av mina fyrbenta älsklingar, men det är inte den typen jag själv kan tänka mig att bli.)

PR-konsult. Sälja på vem som helst vad som helst. Mot hutlös ersättning och provision. Kan inte vara så svårt, bara att tuta, blunda för alla moraliska betänkligheter och köra!

Snöröjare i den här kommunen. Ledig året runt! Oavsett nederbörd!

Politiker. Inte behöva ha några som helst kvalifikationer och ändå uttala mig i alla tänkbara frågor. Klart sjöjungfruanpassat!

Gnällig - jag?

Jag får en del kommentarer av er som läser denna källa till eviga sanningar: ”Det är mycket gnäll här!”. Så det tycker ni? Uppenbarligen saknar ni erfarenhet av att lyda under LOAD! Jag ska här redogöra för ett axplock av de senaste veckornas incidenter:

Löshoppar hästen i mellandagarna. Hon får ett litet utbrott som resulterar i skada på ena bakbenet – fem stygn. Behöver jag tillägga att detta inträffade en söndag då jourhavande veterinär både är upptagen med ännu mer akuta fall och – när hon äntligen anländer – debiterar jourtaxa å det grövsta? Några dagar senare har hästen upp stygnen och läkprocessen försenas… Och ja, veterinären fick komma ut igen… en kväll… under jourtid…

Köpte en ny mobiltelefon för inte så länge sedan. Vis av erfarenheter valde jag en som skulle tåla ”tuffa tag”. Ha! Går på toaletten. Har av någon anledning mobiltelefonen i bakfickan. Mobilen glider ur och rasar den svindlande höjden av ca 40 cm. Glaset spricker…

Hunden äter inte som han brukar. Vill inte heller ha sina tuggben. En inspektion visar spricka i emaljen på en av huggtänderna… Veterinärbesök och bokat ingrepp… Behöver jag ens nämna att det i hans försäkringsbrev finns en reservation mot just tandproblem?

Och ni tycker att jag gnäller? Prova LOAD ett halvår och återkom! Jag är, efter omständigheterna, en otroligt positiv sjöjungfru! Nästan alltid! Så det så!

Ännu ett uppbrott!

Så börjar ännu ett förhållande närma sig sitt slut! Efter många, många år, 30, tror jag, är det snart över. Jag talar medlemskap i OK. Eller OKQ8 som det numera heter. Vårt förhållande är långt och har varit innerligt.

Jag var 14 år och hade blivit med häst. Om jag inte tog henne direkt skulle hon avlivas. Det fick inte ske. Ett av problemen var att hitta ett ställe att ha henne på. Jag tog telefonkatalogens kartor och började cykla. Till Ekerö. Och Nacka. Och Värmdö. Och Tyresö. Där gick jag in på en OK- mack. Ställde den vanliga frågan: ”Hej, finns det några stall här i närheten där man kan hyra in sin häst?”Mannen som svarade hade ett förslag. Det förslaget resulterade i att jag fick min häst. Hans dotter har senare blivit min bästa sjöjungfrusyster. Macken blev min första fasta arbetsplats. Där mötte jag min (numera X-) man. Där fick jag erfarenheter och vänner för livet. Där finansierade jag genom extraarbete min utbildning. OK har betytt mycket för mig.

När jag började arbeta på OK lämnade medlemmarna varje år in en liten påse där de prydligt räknat ihop summan av årets kvitton för att på det sättet få del av sin återbäring. Detta är en förmån förunnat delägare. Senare kom denna procedur att förenklas genom ett medlemskort som kunde dras i en kortläsare och därigenom automatisk registrera inköpen. Ett par år senare fanns möjligheten att koppla denna registrering till sitt kontokort.

I veckan fick jag ett litet brev. Från OKQ8. Där meddelade de att denna registreringsmöjlighet inte längre kommer att finnas. Av sekretesskäl (eller hur!!! Återigen multipela utropstecken, ytterst befogade) avaktiveras kopplingen till kontokortet! Men det finns fortfarande en möjlighet att få köpen registrerade direkt – att skaffa DERAS kontokort!

Ojdå! Hoppsan! Visst! Jag avsäger mig genast det kort jag har, och de förmåner jag via detta har i form av ekonomisk rådgivare och ränterabatter… eller? Eller kanske tankar på en annan mack som ligger betydligt närmare?

Nyårslöften

Jag avger som vanligt inga nyårslöften. Helt onödigt, dels för att jag per automatik skulle göra allt jag kan för att bryta dem (kan inte rå för det, det bara ligger i min natur att obstruera mot regler) och dels att jag finner det onödigt eftersom en sjöjungfru sällan besitter de fel som behöver korrigeras genom ett löfte…

Men det finns andra som borde avge nyårslöften. Här några ödmjuka förslag:

SJ: Vi lovar att i den mån det är möjligt vara så försenade att de resenärer som räknat med att få biljettpriset återbetalat också får det. Om tåget ändå är i tid är vi beredda att kompensera även detta.

Min hund: Jag lovar att hela året visa min kärlek till min matte genom att inte insjukna på ett sätt som påverkar henne negativt, varken känslomässigt eller ekonomiskt!

Min häst: Jag lovar att hela året visa min kärlek till min matte genom att inte insjukna på ett sätt som påverkar henne negativt, varken känslomässigt eller ekonomiskt!

Min familj: Jag lovar att älska henne trots att hon är hopplös på att höra av sig, komma ihåg födelsedagar och annat viktigt.

Mina vänner: Jag lovar att älska henne trots att hon är hopplös på att höra av sig, komma ihåg födelsedagar och annat viktigt.

…

OK, jag avger ett löfte ändå, bara för att jag faktiskt kan hålla det:

Till min hund, häst, min familj och mina vänner: Jag lovar att jag älskar er, även när ni insjuknar, när jag missar att höra av mig, era födelsedagar och annat viktigt, just let me know! Fast SJ lovar jag däremot inget…