Vi hade i alla fall tur med vädret...

… hette en kul film (vars uppföljare vi kan glömma och bara förlåta för att vi så innerligt älskar figurerna i originalfilmen). Det är något magiskt med vädret. Vi svenskar lär vara extremt intresserade av det och ser det som det globalt mest givande samtalsämnet. Undra på det! Vi lever stora delar av året i mörker, drunknar i lera under hösten, fastnar i snödrivor på vintern, njuter av den spröda vårsolen och våndas i sommarhettan. Kort sagt – det påverkar oss – mycket!

En liten hake bara – jag håller inte med om att vi har tur med vädret. Tvärtom – det är nästan alltid sämre än jag tänkt mig. Och det är prognosernas fel! De är INTE sjöjungfruanpassade!

Nu ska på en gång påpekas att jag inte alltid med ”dåligt väder” menar samma sak som alla andra. Min grundinställning är att vädret borde vara som följer :

Två månader höst. Härliga, klara dagar med sprakande färger och lagom temperatur. Inte så mycket regn, men tillräckligt för svamparna att frodas. Särskilt trattkantarellerna.

Två månader vinter. Med gnistrande snö, gärna -10. Är det varmare blir det moddigt och äckligt. Snöfall på kvällarna, lagom så att snöröjarna ska ha hunnit ploga tills morgontrafiken tar fart.

Två månader vår. Skir grönska och pärlande vårbäckar. Nog med regn för att säkra skördarna. Företrädelsevis nattetid. Gärna med en eller ett par köldknäppar som tar död på mygg och mördarsniglar…

Sex månader sommar. Ljusa nätter och max 23 grader mitt på dagen. Här vet jag att vissa människor vill protestera, men vi sjöjungfrur har svårt med extrem hetta. Vi anser också att en vattentemperatur över 15 grader innebär bad… (Just den här sjöjungfrun ogillar rena vinterbad i uppbrutna vakar, men en temperatur på plus 7 grader var tillräckligt för att i ung ålder uppvisa de inhämtade simkunskaperna för den älskade morfadern. De mörkt blåa läpparna gjorde honom misstänksam varpå uppmätning skedde).

Väldigt sällan stämmer verkligheten överens med min, som vanligt helt anspråkslösa, önskan.

Jag tycker att det borde införas en lag på att alla väderleksrapporter ska vara ordentligt tilltaget pessimistiska. Jag ägnar en hel del tid varje dag åt väderprognoser – på TV, radio, webb och tidningar. De sistnämnda fyller i princip bara en funktion – att ge mig en uppfattning om hur det INTE kommer att bli.

Jag misstänker att de är rädda. Om de skulle berätta hur det verkligen kommer att bli framöver skulle de bli mordhotade. Människor skulle gå man ur huse för att demonstrera utanför riksdagshuset. Jag skulle stå i främsta ledet med banderoller och megafon.

Men. Beakta nuläget. Det regnar. Och regnar. Och regnar. Och regnar. En väderwebsida med gott rykte påstår att det är uppehåll. Visst, jag inbillar mig bara… Meteorologen på radio säger att det kommer att lätta. Klart annorlunda benämning på tätnade mörkgråa skyar. På TV annonseras uppsprickande av molntäcket med efterföljande solglimtar. ELLER HUR!!! Jag skyddar mig mot de flytande solglimtarna med regnkappa och paraply!

Slutsats: Om jag är inställd på bra väder och det är dåligt blir jag dyngsur. Ibland både bildligt och bokstavligt. Om jag är inställd på dåligt och det är dåligt härdar jag ut. Om jag är inställd på dåligt och det blir bra så blir jag lycklig som ett barn på cirkus.

Alltså: Lagstifta om dålig väderprognoser! Jag vill ha tur med vädret! Varje dag!

Skämta inte!

Ett litet tips: skämta inte med en sjöjungfru hur som helst! Det är inte säkert att vi ser allt från den ljusa sidan…

Idag är första dagen av en ny fas i mitt liv, den som ”stående till arbetsmarknadens förfogande”. . Jag inbillar mig att jag har tämligen goda förutsättningar att på egen hand skaffa en anställning, men innan detta är bekräftat kräver a-kassan, dit jag sedan urminnes tider deponerat en del av min lön, en anmälan hos arbetsförmedlingen Alltså satte jag mig redan igår och förberedde min förmodat bejublade entré hos arbetsförmedlingen. Enligt nämnda arbetsförmedlings hemsida var det en god idé att redan före det fysiska besöket skapa ett konto hos dem. Detta försökte jag alltså göra…

Jag knappade in alla tänkbara uppgifter, sparade noga efter var och en av de femtioelva sidorna. När allt var färdigt skulle jag bara med en enkel musmanöver bekräfta alla uppgifter. Trodde jag. ”Tekniskt fel, uppsök en arbetsförmedling”. Nu var ju detta ändå min plan, så jag såg inget problem med det.

Jag var inte ensam om den planen, visade det sig. Studentavslutningarna i veckan genererade ett stort antal arbetssökande. Som placerat sig före mig i kön. Kön för att få en kölapp…

Så småningom blev det ändå min tur. Kvinnan som skulle hjälpa mig var på skämthumör. ”Är du registrerad?” ”Vänta ska vi se!” ”Oj, hoppsan, din anmälan verkar ha gått snett, du måste träffa en handläggare, här är din kölapp!”.

Jag hade nummer 33. Nummer 18 expedierades.

En och en halv timme senare stod nummer 22 på tur. En figur, uppenbarligen också på skämthumör, meddelade att extrapersonal var inkallad och att man hoppades kunna hjälpa alla innan arbetsdagen (deras) var slut. För mig fanns bara ett litet problem – jag var kallad till arbetsintervju senare under eftermiddagen. På en rak, och naturligtvis ödmjuk, fråga var arbetsförmedlaren osäker på om jag borde fortsätta min väntan eller prioritera möjligheten att faktiskt få ett jobb…

Jag avvek. Krävde någon sorts intyg på att jag ändå varit där, vilket först (i ett anfall av skämtlynne?) verkade helt omöjligt men ändå slutligen gick att ordna. Har lovat att inställa mig för registrering under morgondagen. Kul? Jag skrattar inte!

Det Gud glömde!

För länge sedan gick det på biograferna en föga minnesvärd film med titeln ”Huset som Gud glömde”. Förlåt en ödmjuk sjöjungfru, men jag kan komma på ett par saker till som hen glömt!

Djuret som Gud glömde. Det är litet, har åtta ben och fyller ingen som helst funktion! Någonstans i evolutionens utveckling kanske det fanns en plan för det, men denna plan måste ha förkommit. Numera sprider det bara sjukdomar och avsky. Jag pratar fästing, förstås! Tagit fyra på hunden i veckan. Och två på hästen. Min förra hund dog i sviterna av anaplasma, som erlichios numera benämns. Hästen har också haft det. En av mina elever höll på att stryka med i sviterna av borelia. Need I say more?

Sjöjungfrun som Gud glömde. Eller, nja. Visst kunde en del vara sämre. Men mycket kunde också vara bättre.

Trisslotten som Gud glömde. Alla jag någonsin köpt.

Plånboken som Gud glömde. Min.