Världens mest onödiga julklappslista

Dags igen att fira Jesus födelse! Vem f*n var Jesus? Och varför ska vi fira hans födelse? Och varför ska vi fira denna födelse genom att ge varandra mer eller mindre önskade presenter? Så många frågor, så få svar! Hur som helst:

Idag var jag i en favoritaffär – en helt underbar bokhandel – och skaffade mig inspiration inför de stundande inköpen av julklappar. Det är som vanligt inte helt lätt. Ska det nu ändå göras bör det göras med en viss finess! Bristen på inspiration fick mitt humör att sjunka betydligt. För att muntra upp mig gjorde jag istället en lista över titlar som jag absolut INTE ska köpa till nära och kära! Kort sagt pengar jag kan spara och spendera på annat! Här kommer den:

Mor: ”Sju sorters kakor”. Min mor trollar fram fantastiska saker från köket, men kak-bak... nja, inte riktigt hennes grej!

Min mors make: ”Året med Ernst”. Ernst står inte så högt på listan...

Far: ”Hemmafixarbibeln” av Martin Timell. Säga vad man vill om min far, men hemma-fix är helt enkelt inte hans grej!

Min fars maka: ”Svensk husmanskost”. Även om hon skulle vilja ha den skulle jag inte vilja ge den till henne med tanke på alternativet!

Mina bröder: ”How to get rich” av Donald Trump. Författaren står inte så högt på listan, även om själva idén att få ihop lite slantar gör det!

Brorson, den yngre: ”Britta och Silver”. Hästar står inte så högt på listan...

Brorson, den äldre: ”Britta och Silver på nya äventyr”. Hästar står inte så högt på listan...

Mina vänner med ADHD: ”Veckoplaneraren”. Planering är helt enkelt inte deras grej!

Mina aspiga vänner: ”Skit i traditionerna”. Ähh... Traditioner är typ deras grej!

Mina vänner med dyslexi: ”Stora korsordsboken”. Fast skulle ju kunna bli hur kul som helst!

Oj, vad pengar jag sparat! Klart sjöjungfruanpassad lista! Till skillnad från julen – inte riktigt min grej! Men jag har massor av egna önskningar som står oerhört högt på listan!

Livet är kort

Varje år samlar jag ihop de digitala bilder jag tagit under året och skickar iväg för framkallning. Korten ger jag sedan till nära och kära. Det brukar vara en uppskattad present och en hyfsat smärtfri process. Men inte i år.

Jag förberedde genom att samla ihop de kort som skulle framkallas i en egen mapp på datorns skrivbord. Loggade sedan in på hemsidan hos det företag jag brukar anlita. Klockan var ungefär 20.00. Markerade korten, ca 50 stycken, och påbörjade uppladdning på sidan. 30 minuter senare var två bilder uppladdade. Avbröt uppladdningen. Avslutade det påbörjade projektet, alltså de två bilderna, och påbörjade ett nytt. Laddade upp bilderna, den här gången i grupper om fem. Det tog ungefär en timme. Därefter ombads jag ange format för bilderna. Jag valde 10x15 cm. Sedan skulle jag börja bestämma hur många jag ville ha av varje exemplar. Skärmen visade 50 tomma rutor med texten "thumbnail not available". Okey? Vad göra nu? Hur ska jag veta vilken bild jag väljer? Vissa vill jag bara ha ett ex av, andra - till exempel årets julkort - betydligt fler. Jag skickar en förfrågan till kundtjänst. Loggar ut och stänger sidan.

Så får jag plötsligt en snilleblixt: kanske prova en annan webläsare! Sagt och gjort! Öppnar alltså hemsidan på nytt, i en ny webläsare. Nu verkar det fungera bättre. Men två av bilderna har inte gått att ladda upp med hänvisning till att filerna är för små, företaget kan inte hantera bilder mindre än 50kb. Båda ligger på över 100kb. Men, men. Öppnar dem i ett redigeringsprogram och bearbetar dem tills de är tillräckligt stora för att accepteras. Fullföljer beställningen. Upptäcker då att det redan finns en vilande order, förmodligen ett resultat av mitt första försök att ladda upp bilder på hemsidan. Lyckas ta bort den och försöker kontrollera den nya ordern.

Men nu har mina tidigare inställda val ändrats. Jag vill alltså ha 10x15, men nu står det att alla bilderna är 11 cm i höjd. Jag kan heller inte se valen för ett enskilt kort eftersom de inte längre visas utan precis som tidigare är ersatta med en ruta där det står "thumbnail not available". Antalet beställda bilder stämmer inte heller överens med det jag anser mig ha gjort. Jag skickar en ny förfrågan till kundtjänst där jag ber dem annulera beställningen och samtidigt ge tips om hur jag ska gå till väga för att det ska blir rätt. Klockan är 00.30.

Idag fick jag svar från kundtjänst. "Dessvärre har vi ingen möjlighet att stoppa eller ändra en order, den går direkt efter att du har godkänt den vidare in i produktionsprocessen. För att vi ska kunna hålla våra leveranstider måste vi lita på att du själv kollat att det du beställer stämmer."

DET VAR JUST DET!!! DET GÅR INTE ATT KOLLA BESTÄLLNINGEN!!! "THUMBNAIL NOT AVAILABLE"! KÄNNS DET IGEN?

Det gamla sättet att beställa kort - att framkalla negativ och lämna in dem tillsammans med anteckningar på en pappersbit - känns visserligen uråldrigt, men det tog aldrig, ALDRIG över fyra timmar och det lämnade mig aldrig, ALDRIG osäker på vad det egentligen var jag hade beställt...  Allt blir verkligen inte bättre med tiden, detta var ett företag som fungerade hur bra som helst för ett par år sedan.

Den här utvecklingen av digital framkallning av kort klarar INTE Sjöjungfru-certifikatet!

Laglydiga sjöjungfrur

Jag tittar på ett avsnitt av "Släng dig i brunnen" ett inte helt rumsrent satiriskt program på SVT. En av underhållarna ber oss hylla "de laglydiga pedofilerna". Låter ju helt galet, men vid närmare eftertanke inte helt dumt! Om nu en person har en drift att utföra helt lagvidriga (och ur alla vinklar helt förkastliga) handlingar, men ändå lyckas sätta sig över denna drift så är det ju förstås hedervärt!

Vilket får mig att tänka på oss sjöjungfrur (alla andra jämförelser otänkbara)! Vi har också en hel del drifter som vi dagligen tvingas undertrycka:
- att brutalt köra in i medtrafikanter som tränger sig före i trafikköer
- att brutalt skalla personer som tränger sig före i köer till kassor
- att brutalt mordhota telefonförsäljare och deras familjer
- att brutalt placera ut bomber där politiker fattar tokiga beslut
- att brutalt förinta alla som inte aktivt arbetar för en bättre värld

Den enda tänkbara slutsaten är: Nästa Nobelpris för fred måste gå till "Laglydiga sjöjungfrur"!

Vägval

Jag bor i ett expansivt område! Det ska byggas en helt ny stadsdel mellan mig och huvudstaden. Kanonbra! Mindre bra har de lyckats som försöker samordna trafiken och hur den ska dirigeras i samband med insatser för att skapa på- och avfarter till den nya stadsdelen!

För att fatta mig kort: Före insatserna skulle människor från två större bostadsområden försöka enas om hur man tar sig upp på och av från motorvägen mot stan. Det körde ofta ihop sig, inte minst i den rondell som flera måste ta sig igenom före påfarten. Samma rondell som alla som önskar ta sig till och från områdets största affärscentra också måste ta sig igenom. Nu har det gått från "bad to worse". Första steget var att hindra de som kommer från stan att svänga åt ena hållet. Konsekvensen är att de måste igenom ovanstående rondell. Andra steget blev att hindra de som kommer från andra hållet att svänga åt samma håll och istället leda dem genom samma rondell. Tredje steget blev att strypa den enda kvarvarande leden upp på motorvägen genom att stänga av en fil och tvinga alla som vill upp på motorvägen, tillsammans med de som just kommit av densamma men vill försöka ta sig hem, tillsammans med de som kommer från köpcentrat att samsas i en och samma fil. Reglerad av rödljus. I rusningstider tar det ungefär 20 minuter att passera. Så vida det inte har skett en olycka någonstans, för då kan det ta ett par timmar, tro mig, det har jag upplevt tre gånger de sista veckorna!

Någon har inte tänkt! Igen! Någon sitter och har betalt för att organisera och planera byggandet! Denna någon bestämde sig för att täppa till alla trafikflöden på en gång. Jag har kommit försent till jobbet tre gånger de sista veckorna, trots att jag ökat den planerade restiden med 30 minuter. Prognosen är, enligt uppsatta skyltar, att bygget ska vara klart hösten 2018. Ska jag behöva byta jobb? I så fall söker jag genast tjänsten som samordnare av vägbyggena - sämre kan det inte bli!

Shopping

Jag äntrade köpcentret på gott humör och med tre mål: att köpa ett par jeans, ett par enkla ringar att sätta i öronen för att hålla hålen öppna och ett par gymnastikskor.

Började med jeansen. Gick in i min favoritbutik och började bläddra bland jeansen. Jag insåg ganska snart två saker: det fanns inga jeans i det som jag betraktar som "jeansfärg" och det fanns ingenting, upprepar INGENTING, i min storlek. Det unga biträdet var upptagen i sin mobil. Jag bestämde mig för att vänta med inköpet av jeans. Gick alltså vidare till butiken med smycken, tillhörande en allmänt förekommande kedja.

Det fanns en kund och två personal i butiken. Den äldre i personalstyrkan var upptagen med kunden som provade ringar. Den yngre svarade vänligt på min fråga att de visst hade den typ av örhängen som jag efterfrågade, men att hon bara var praktikant och inte hade tillgång till de nyklar som behövdes för att låsa upp skåpet med örhängena. Jag uppmanades att invänta att den äldre skulle bli ledig. Så det gjorde jag. Ställde mig i kö bakom kunden som provade ringar. Och provade ringar. Och provade ringar. Kön växte. Efter ungefär en kvart kommer en kvinna in i butiken och kommenterar med hög röst den långa kön. Praktikanten svarar till min förvåning: "Ja, men ta en kö-lapp"! Vilket kvinnan gör. Och de andra, de som står bakom mig i kön, eftersom de står närmare den lilla box som praktikanten pekar på. Jag kommer alltså, om jag tar en lapp, att få nummer sju i kön. Skulle inte tro det! Går därifrån.

Vid det här laget är jag inte längre upplagd för att prova gymnastikskor. Avstår alltså och lämnar köpcentret på ett uruselt humör. Åker hem. Hemma lyckas jag hitta ett par gamla örhängen som jag trodde att jag tappat. Jeansen får funka lite till, det är ju fortfarande modernt med några hål över knäna. Jag får se gliporna i gympadojorna som extra och gratis luftventilation.

Återigen har ett antal (i det här fallet tre) affärsidkare gått miste om möjligheten att sälja sina produkter bara för att deras verksamheter inte är sjöjungfruanpassade! Just say!

Sett på TV

Det händer att jag kommer hem från jobbet eller stallet och känner mig rätt slut. I behov av avkoppling. Det händer också, fast det sitter långt inne att erkänna detta, att jag då fastnar framför Tv:n med fjärrkontrollen i handen. Zappar mellan kanalerna. Och fastnar ibland framför program som jag egentligen anser saknar allt existensberättigande! Men som på olika sätt får mig att känna mig som en bättre människa!

• Lyxfällan. Ett program där människor visar upp sitt nästan sanslösa spenderande av pengar de inte har. Skulle jag ju också kunna göra – men i sann sjöjungfruanda har jag förstås lyckats undvika detta!
• Compulsive Hoarders. Ett program där människor visar upp sin nästan sanslösa oförmåga att hålla undan skräpet i sitt hem. Skulle jag ju också kunna göra – men i sann sjöjungfruanda har jag förstås lyckats undvika detta!
• Arga snickaren. Ett program där människor visar upp en nästan sanslös oförmåga att färdigställa projekt i hemmet. Skulle jag ju också kunna göra – men i sann sjöjungfruanda har jag förstås lyckats undvika detta!
• Ullared. Ett program där mer eller mindre vanliga människor visar upp sin förmåga att slösa pengar. Skulle jag ju också kunna göra – men i sann sjöjungfruanda har jag förstås lyckats undvika detta!
• Bachelor. Ett program där människor visar upp sin nästan sanslösa oförmåga att ha ett förhållande. Skulle jag också kunna hamna i – om jag försökte – men i sann sjöjungfruanda har jag förstås lyckats undvika detta!
• Bonde söker fru. Se ovan.
• Paradise hotel. Se ovan.
• Dating naked. Se ovan.
• Gift vid första ögonkastet. Se ovan.
• Wife swap. Se ovan.
• Ex on the beach. Se ovan.
• Gift vid första ögonkastet. Se ovan.
• Idol. Ett program där människor visar upp sin mer eller mindre sanslösa förmåga att sjunga. Skulle jag ju också kunna göra – men i sann sjöjungfruanda har jag förstås lyckats undvika detta!
• Talang. Se ovan, fast med valfri inriktning på artistiskt uttryck.
• Let's dance. Se ovan, fast med dans.
• Dr Phil. Ett program där människor visar upp sin nästan sanslösa oförmåga att hantera det mesta i livet. Skulle jag ju också kunna göra – men i sann sjöjungfruanda har jag förstås lyckats undvika detta!

Vilken fantastiskt lyckad människa jag är! Trots – eller tack vare – mina märkliga TV-vanor!  

Som ett brev på posten

Att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag innebär inte på något sätt att de orättvisor som drabbar mig har upphört. Den bristande snöröjningen, busstrafiken, oförskämda och / eller okunniga försäljare, olyckor av olika dignitet och mänsklig dumhet fortsätter att plåga mig, om och om igen. Som ett brev på posten. Eller nej, förresten, INTE som ett brev på posten. Längre. Det uttrycket brukade ju en gång i tiden ha betydelsen att något var förutsägbart pålitligt. Så är det inte längre!

Det låg ett brev utan kuvert och avsändare i brevlådan för en tid sedan. Där meddelades vi att vår trappuppgång genomgått en arbetsplatsinventering, utförd av ett av de postutdelande företagen. Den visade att 1, trappuppgången är alltför dåligt upplyst 2, brevinkasten är alldeles för små. Dessa faktorer påstods drabba de stackars postutdelarna på ett sätt som man inte längre kan acceptera. Och visst, det kan man ju förstå. Det kan ju inte vara kul att trevande i mörker nästan förgäves försöka knöla ner post i pyttesmå hål.

Om det nu bara vore så. Det är inget fel på belysningen i vår trapp. Jag har heller aldrig upplevt att jag fått knölig post. Eller fått hämta normala brev någon annanstans för att de inte går ner i brevinkastet. Huset är byggt på 50-talet. Det har sprungit en och annan brevbärare här. Ingen har verkat ha haft svårt att hitta i dunklet eller passa in posten i därför avsedda håligheter.

Men nu när problemen är identifierade har naturligtvis företaget hittat en lösning. Vi ska snart få hämta posten vid entrédörrarna på det nedersta planet i stället, i låsbara boxar. En nyckel till att hålla reda på, försöka komma ihåg att kolla, springa ner i morgonrocken på morgonen för att hämta tidningen... jomen visst! Klart bättre. Eller?

Missförstå mig inte nu, jag är mycket mån om brevbärarnas arbetsmiljö och hälsa. Om jag nu bara en enda sekund trodde på att detta är det egentliga målet! För det kan väl inte vara så att företaget ser möjligheten att spara in tiden det tar personalen att ta sig upp och ner för trappor för att därmed säkra att varje anställd istället hinner med fler trappuppgångar? Och det kan väl inte vara så att de därmed ser en möjlighet att skära ner på personalen? Och det kan väl inte vara så att de därmed ser en möjlighet att öka sin lönsamhet? Och det kan väl inte, gud förbjude, vara så att detta i förlängningen innebär att de anställda som får vara kvar i företaget därmed får en ökad arbetsbelastning och stress?

Undrar vad som skulle hända om vi erbjöd oss att byta ut belysningen och bredda inkasten... Skulle vara kul att prova!

Större försändelser ska jag sedan en tid hämta vid ett köpcentrum flera kilometer härifrån dit inga bussar går. Tur att jag har bil!

”Som ett brev på posten” = något som är onödigt omständigt och ett irritationsmoment i livets pussel!