Som ett brev på posten

Att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag innebär inte på något sätt att de orättvisor som drabbar mig har upphört. Den bristande snöröjningen, busstrafiken, oförskämda och / eller okunniga försäljare, olyckor av olika dignitet och mänsklig dumhet fortsätter att plåga mig, om och om igen. Som ett brev på posten. Eller nej, förresten, INTE som ett brev på posten. Längre. Det uttrycket brukade ju en gång i tiden ha betydelsen att något var förutsägbart pålitligt. Så är det inte längre!

Det låg ett brev utan kuvert och avsändare i brevlådan för en tid sedan. Där meddelades vi att vår trappuppgång genomgått en arbetsplatsinventering, utförd av ett av de postutdelande företagen. Den visade att 1, trappuppgången är alltför dåligt upplyst 2, brevinkasten är alldeles för små. Dessa faktorer påstods drabba de stackars postutdelarna på ett sätt som man inte längre kan acceptera. Och visst, det kan man ju förstå. Det kan ju inte vara kul att trevande i mörker nästan förgäves försöka knöla ner post i pyttesmå hål.

Om det nu bara vore så. Det är inget fel på belysningen i vår trapp. Jag har heller aldrig upplevt att jag fått knölig post. Eller fått hämta normala brev någon annanstans för att de inte går ner i brevinkastet. Huset är byggt på 50-talet. Det har sprungit en och annan brevbärare här. Ingen har verkat ha haft svårt att hitta i dunklet eller passa in posten i därför avsedda håligheter.

Men nu när problemen är identifierade har naturligtvis företaget hittat en lösning. Vi ska snart få hämta posten vid entrédörrarna på det nedersta planet i stället, i låsbara boxar. En nyckel till att hålla reda på, försöka komma ihåg att kolla, springa ner i morgonrocken på morgonen för att hämta tidningen... jomen visst! Klart bättre. Eller?

Missförstå mig inte nu, jag är mycket mån om brevbärarnas arbetsmiljö och hälsa. Om jag nu bara en enda sekund trodde på att detta är det egentliga målet! För det kan väl inte vara så att företaget ser möjligheten att spara in tiden det tar personalen att ta sig upp och ner för trappor för att därmed säkra att varje anställd istället hinner med fler trappuppgångar? Och det kan väl inte vara så att de därmed ser en möjlighet att skära ner på personalen? Och det kan väl inte vara så att de därmed ser en möjlighet att öka sin lönsamhet? Och det kan väl inte, gud förbjude, vara så att detta i förlängningen innebär att de anställda som får vara kvar i företaget därmed får en ökad arbetsbelastning och stress?

Undrar vad som skulle hända om vi erbjöd oss att byta ut belysningen och bredda inkasten... Skulle vara kul att prova!

Större försändelser ska jag sedan en tid hämta vid ett köpcentrum flera kilometer härifrån dit inga bussar går. Tur att jag har bil!

”Som ett brev på posten” = något som är onödigt omständigt och ett irritationsmoment i livets pussel!