Det första har just med tvätten att göra. Hur tänkte den person som designade facket för sköljmedel? Jag menar, det finns ju inget sätt för sköljmedlet att ta sig ut! Alla modeller av maskiner som jag har haft i min ägo har därför samlat sköljmedlet, utspätt med vatten, som om det vore de sista dropparna värdefull vätska på jorden. Efter ett par tvättar har innehållet i facket förvandlats till en mörkgrön sörja (sköljmedlet är vitt) och kräver diskborste för att släppa taget om den allt mer missfärgade plasten. Why?
Det andra har med städning att göra. Efter att ha dragit damsugaren ett par gånger över golvet är munstyckets borst fulla med damm (ja, jag har ett liv – städar inte oavbrutet…) som är nästan omöjligt att få bort. Jag ägnar mer tid åt att med dammsugarslangen, naglarna och en kasserad kam försöka få bort skräpet än vad själva dammsugandet tar. Här måste någon ha tänkt fel. Eller inte alls.
Det tredje gäller alla typer av förpackningar. De är nästan alltid märkta med den käcka uppmaningen: ”Öppnas här”. Det borde nästan alltid istället stå: ”Öppnas var som helst, men för guds skull inte här”! Hur många plastflikar på påläggsförpackningar har jag inte försökt pilla isär? Slitit i plastpåsar? Tryckt på perforerade halvmånar på gaveln på torrvarors pappersförpackningar? Rivit och tryckt på dryckesförpackningars tetror? Och nästan alltid fått avsluta jobbet med hjälp av en sax eller kniv? Eller helt enkelt van- och ursinnig slängt alltihop i soppåsen… Hur svårt kan det vara?
Så sjöjungfrur i alla länder – förenen eder! Låt oss slå våra kloka huvuden ihop och söka svaren på dessa för mänskligheten så grundläggande gåtor!
