Många vittnar om hur studietiden var den lyckligaste i deras liv. Jag håller inte med. Att studera kräver uppmärksamhet, tidspassning och självdisciplin. Inget av dessa adjektiv finns i beskrivningen av sjöjungfrur. Visst kan vi vara både uppmärksamma, i tid och oerhört disciplinerade. När vi vill. Inte när det står skrivet på ett schema att vi ska vara det. Nä, då är det roligare att vara lärare själv, kräva andras uppmärksamhet, tid och betrakta deras ansträngningar att utföra de uppgifter vi ålagt dem…
Hur som helst, jag har trots denna insikt bestämt mig för att byta katedern mot bänken. Eller datorn, studierna jag ska bedriva sker på distans vilket tillåter den frihet i planering som en landlevande sjöjungfru behöver. Men vägen till studierna är vindlande.
Som så mycket annat i vår omvärld är hela ansökningsförfarandet till universitet och högskolor datoriserade. Jag behövde alltså registrera mig via en hemsida. Så långt inga problem. Jag skrev in mina personuppgifter och skulle sedan avvakta att en personlig PIN-kod skulle skickas hem till min bokföringsadress för att bekräfta att jag verkligen är den jag utger mig för att vara. Verkade logiskt.
En vecka senare hade ännu ingen kod dykt upp. Jag ringde därför, för första gången, till antagningen och frågade efter den. Fick det förvånande svaret att koden skickats hem till mig inte bara en, utan TRE gånger! När jag frågade hur detta kunde komma sig fick jag höra att de skickade en varje gång jag försökte logga in med felaktiga uppgifter. Nu hade jag ju inte försökt göra detta, så jag tyckte fortfarande att det var konstigt, men lovade snällt att avvakta de tre utskickens ankomst. En vecka senare ringde jag för andra gången. Den här gången berättade en ångerköpt kvinna att datorerna krånglat och lovade, helt sanningsenligt skulle det visa sig, att skicka ut en ny kod.
”Kontrollera att dina uppgifter stämmer” anmodades jag på sidan. Det fanns inga uppgifter. Inte om mina gymnasiestudier, än mindre om min högskoleexamen. Tredje samtalet. Jo, eftersom mina tidigare studier bedrivits för så länge sedan måste jag skicka vidimerade kopior på betygen för att få dem registrerade som meriter. Sagt och gjort. Ett par veckor senare fanns mina gymnasiebetyg och ett par universitetskurser registrerade. Men inte min lärarexamen. Fjärde samtalet.
”Du kommer inte att kunna se den där, men jag ser den här” informerade en trevlig kvinna. ”Varför?” ”Det bara är så. Och dessutom kräver inte de kurser du sökt att du har en lärarexamen, så egentligen spelar det ingen roll.” ”Kanske inte för dig, men för mig spelar det en huvudroll”, tänkte jag replikera, men avstod.
Här är det plats för en varning och uppmaning: Som kvinna i mina absolut bästa år (i vilka en sjöjungfru förvisso alltid befinner sig) bedöms jag efter mina GYMNASIEBETYG! Min 3:a i engelska förändras inte bara för att jag råkar ha 50 (gamla) universitetspoäng i ämnet och dessutom undervisat i det hederliga gamla språket i ett gäng år!?! Här finns också en kamp att föra: rätten att bli bedömd efter dagsform, inte efter en vilsen tonårings halvhjärtade försök att prioritera nytta framför nöje…
Så bekräftades anmälan. Jag kunde se i vilka urvalsgrupper jag fanns med. Och insåg till min förskräckelse att jag endast kvalade i gruppen på direkta gymnasiebetyg, ingen yrkeslivserfarenhet registrerad! Här följde nu en favorit i repris. Vidimerade intyg - inget synligt på den personliga sidan - samtal (fem) - syns inte på sidan men finns…
Nu har jag ändå kommit in på mina önskade kurser. Kanske. Jag måste bara bekräfta mitt intresse genom att logga in med min PIN-kod. Samma kod som jag fick utskickad med informationen: Använd endast en gång. Välj sedan själv kod att fortsättningsvis använda.
Det känns som om någon missat något. Antingen har Antagningen missat att informera mig om att jag borde ha sparat denna kod på ett säkert ställe (troligt!), eller så har jag missförstått något (så kan det väl ändå inte vara?). Imorgon väntar alltså samtal nummer sex.
