Fast jag vet inte vad jag tycker är värst, den sjuka hjärna som tänkte ut och genomförde denna massaker eller en del av de mänskliga egenskaper som kommer till ytan vid händelser som denna. Vårt vältrande i andras olycka…
Jag är inte bättre än någon annan, jag har också ett stort behov av att få veta, försöka förstå, försöka sätta mig in i vad som hände, försöka hantera de avgrunder som öppnats. Mitt hjärta blöder för offer och anhöriga, för de konsekvenser för demokratin den här typen av dåd kan föra med sig och för de initialt utpekade grupperna. MEN…
Jag har INGET behov av att i närbild se människor bryta ihop, särskilt inte de som avvärjande försöker stoppa de hungriga kamerorna. Jag har INGET behov av att ana mer än se de döda kropparna suddigt zoomas in. Jag har INGET behov av att ta del av bilder och reportage om ”vittnen och överlevande” som själva ännu inte hunnit bearbeta det som hänt.
Dessa ingrepp på människors integritet får mig att vilja skrika och faktiskt nästan slåss. De som producerar uppslagen tycker säkert att de gör en insats och tillgodoser allmänhetens rätt till information, men har förmodligen inte något emot de slantar som rullar in. Jag undrar hur länge det dröjer innan filmatiseringen kommer, hur många som redan börjat snickra på ett manus…
Ska jag då ändå försöka hitta ett sätt att få även detta att vara en personlig oförätt, så skulle det väl vara det faktum att just jag vuxit upp i en miljö där diskussioner om etik, moral och respekt för människors livsrum gör det omöjligt för mig att bli en av de som profiterar på tragedier som denna… Det tycks ju för vissa vara så enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar