Framsteg är inte alltid framsteg!

Juletider igen. Resa söderut. Boka tågbiljetter. Med hund. SJ har gjort en del framsteg sedan sist. När jag nu söker biljett via deras hemsida kan jag få upp en skiss över vagnarna och önska plats. Varje tåg har fyra platser jag kan tänka mig, dvs i djurkupé, vid fönster, ingen mitt emot. Skälen är uppenbara, sitter jag vid ett ”fyra-personers-bord” kommer vi att bli tvungna att dela utrymme med tre andra djurägare. Det kan innebära tre katter. Eller tre pitt-bulls. Som ska samsas om utrymmet mellan fyra personers fötter. Min hund lider av fotfobi. Ja, han kanske inte lider så mycket, men den som försöker ha sina fötter i närheten av honom kommer definitivt att göra det… Sitter jag inte vid fönstret så sitter jag bredvid någon som vill ut då och då, för toalettbesök eller annat världsligt. Och som då behöver kliva över min hund. Med sina fötter. Jag vet fortfarande inte hur de tänker, de som planerar djurägarnas färder.

Framstegen, då? Det första är att de flyttat djuren från restaurangvagnen. Förut innebar djurens placering att alla, och då menar jag ALLA, var tvungna att passera djuravdelningen för att komma åt restaurangen. Vad innebär det för en allergiker? Och vad innebär det för alla hundar som naturligtvis måste reagera så fort någon passerar? Det andra är att man inte längre kastas ut när man försöker boka en plats som redan är upptagen utan kan gå tillbaka till sökningen. Alltid något.

Den första avgången jag försökte boka hade ingen av de önskade platserna lediga. Inte heller den andra. Inte heller den tredje. Den fjärde – total success! Trodde jag. När jag slussats genom betalningsproceduren avslutades min bokning med en käck informationstext: ”Tack för din bokning. Observera att du kan ha tilldelats annan plats än du bokat!” WTF (ungdomligt IT-uttryck som betyder ungefär ”men vad i hela friden ska detta betyda?”)? Jag blev tvungen att greppa telefonluren. Trots att jag visste att detta kunde kosta 7% av biljettpriset.

”Beräknad väntetid 27 minuter.” Omräknat i avgifter för mobiltelefoni ganska mycket. La på. Försökte igen sent på kvällen. ”Beräknad väntetid 37 minuter”. La på. Kollade hemsidan. Gick att ringa dygnet runt, trodde jag. Ringde sent. ”Vi har öppet mellan 9.00 och 22.00”. La på. Ringde morgonen därpå. ”Beräknad väntetid 45 minuter.” La på.

Kollade hemsidan igen och hittade en möjlighet att kommunicera via mail. Ställde alltså, via mail, frågan om jag verkligen fått plats i djurkupé, vid fönstret, inga djurägare mitt emot. Angav bokningsnummer. Väntade.

Fyra dagar senare försökte jag ringa igen. Typ tisdag runt 10.15 (lägg detta på minnet, kan vara bra-att-ha-kunskap). Väntetid tre minuter. Ställde min fråga. Fick mina önskemål bekräftade, varningsskylten som visats var i första hand avsedd för allergiska personer som eventuellt bokat fel.

En vecka senare kom ett svar på mailet som bekräftade informationen. Tack, SJ!

Slutsats: SJ har gjort vissa framsteg sedan förra året, men kan ännu inte aspirera på den åtråvärda utnämningen: Sjöjungfruanpassad!

Wanted!

Jag hade en gång ett telefonabonnemang. Det var nog ganska bra. När det löpte ut blev jag uppringd av en charmerande ung man (varför vill dessa alltid sälja något?) som gärna ville erbjuda mig något ännu bättre. Kanske jobbade han på en helgonförklaring, vad vet jag? Hur som helst, något gick snett. I två år har jag betalat betydligt mer än tidigare, utrustad med en telefon som aldrig riktigt har fungerat. Bland annat stänger den lynniga lilla apparaten av sig själv ibland - kanske har det att göra med att jag betalar per påbörjat samtal, men ingenting för samtalstiden. Jag har alltid misstänkt att den är programmerad att tvinga mig att genom återuppringning påbörja ännu ett samtal när jag pratat en stund…

Hur som helst, nu är äntligen även detta avtal på väg att ta slut. Redan för några månader sedan började bolagets charmerande unga försäljare ställa sig i telefonkö för att komma i kontakt med mig. Givetvis utrustade med ÄNNU bättre erbjudanden. Fler aspiranter på helgonglorian. Tillåt en luttrad sjöjungfru att vara skeptisk.

Den första erbjöd i princip samma abonnemang som jag har nu för endast 200:- mer än jag betalar nu. Efter en stund fick jag honom att inse det ofördelaktiga för mig i att ingå det avtalet. Den andra ville vara ännu mer generös, bara 100:- mer per månad. Men då måste jag också beakta att bredbandet skulle vara snabbare. Jag förklarade tålmodigt att hastigheten på mitt bredband kraftigt begränsas av den usla täckningen, förmodligen den sämsta bland teleoperatörers. Det verkade inte finnas något skäl att lämna det pågående abonnemanget. Den tredje var beredd att göra en otroligt bra deal om jag bara gick med på att också låta dem ta hand om min fasta telefoni. Som jag inte har. Den fjärde påstod att mitt abonnemang löpt ut och att jag därmed inte längre hade något avtal alls och kunde stå utan telefon inom en snar framtid. Efter att ha pressat honom en stund erkände han att det återstod tre månader på avtalstiden OCH att det gamla avtalet skulle rulla på om inga nya överenskommelser gjordes. Nummer fem bekräftade detta med tillägget att avgiften skulle höjas med 50:-. Jag började misstänka att mitt telefonnummer satt uppklistrat i deras fikarum med den ilsket skrikande texten: ”Wanted – dead or alive. 1000:- i provision till den som naglar henne!”.

Här inträdde en period då jag ägnade en inte oansenlig mängd tid åt att ringa runt till de flesta teleoperatörer jag kan namnet på, helt övertygad om att kunna få till något som skulle kunna liknas vid en omvänd budgivning för att erbjuda mig fantastiskt billig telefoni. Låt oss säga så här: alla tycks inte inse det hedersamma i att ha sjöjungfrur på kundlistan.

Då ringer nummer sex. Markus heter han. Jag inleder vår konversation, den första av flera skulle det visa sig, med att förklara precis hur litet mitt förtroende för honom och hans företag var. Han lyssnar tålmodigt och kommer sedan med ett hyfsat bra förslag. Inte hälften så bra som jag tänkt mig, men åtminstone anständigt. Jag vill ändå räkna på det till nästa dag. Jag räknar. Och räknar. Summan verkar rimlig. Misstänker ändå att jag någonstans blir lurad, jag har aldrig riktigt köpt tanken på telefonförsäljarna som idkare av välgörenhet. Markus ringer igen. Vi pratar en timme till. Jag vill räkna igen. Ser framför mig hur Markus går ut i fikarummet, pekar på lappen med mitt nummer och under utförandet av yvig segergest utbrister: ”Snart har jag henne, grabbar, snart, kolla in ett proffs!”- Gillar inte bilden. Räknar igen. Verkar ändå vara det minst ofördelaktiga – aningen bättre snabbhet i bredbandet, ungefär samma telefonkostnad som tidigare, fria samtal men inte sms… När Markus dagen därpå ringer för tredje gången ber jag honom hälsa sin chef att han ska ha en guldstjärna, han har just lyckats övertyga den mest aviga kund de haft på flera år! Vore jag Markus chef skulle jag erbjuda honom delägarskap, grabben har talang!

Och jag har förmodligen blivit lurad igen…

Vi hade i alla fall tur med vädret...

… hette en kul film (vars uppföljare vi kan glömma och bara förlåta för att vi så innerligt älskar figurerna i originalfilmen). Det är något magiskt med vädret. Vi svenskar lär vara extremt intresserade av det och ser det som det globalt mest givande samtalsämnet. Undra på det! Vi lever stora delar av året i mörker, drunknar i lera under hösten, fastnar i snödrivor på vintern, njuter av den spröda vårsolen och våndas i sommarhettan. Kort sagt – det påverkar oss – mycket!

En liten hake bara – jag håller inte med om att vi har tur med vädret. Tvärtom – det är nästan alltid sämre än jag tänkt mig. Och det är prognosernas fel! De är INTE sjöjungfruanpassade!

Nu ska på en gång påpekas att jag inte alltid med ”dåligt väder” menar samma sak som alla andra. Min grundinställning är att vädret borde vara som följer :

Två månader höst. Härliga, klara dagar med sprakande färger och lagom temperatur. Inte så mycket regn, men tillräckligt för svamparna att frodas. Särskilt trattkantarellerna.

Två månader vinter. Med gnistrande snö, gärna -10. Är det varmare blir det moddigt och äckligt. Snöfall på kvällarna, lagom så att snöröjarna ska ha hunnit ploga tills morgontrafiken tar fart.

Två månader vår. Skir grönska och pärlande vårbäckar. Nog med regn för att säkra skördarna. Företrädelsevis nattetid. Gärna med en eller ett par köldknäppar som tar död på mygg och mördarsniglar…

Sex månader sommar. Ljusa nätter och max 23 grader mitt på dagen. Här vet jag att vissa människor vill protestera, men vi sjöjungfrur har svårt med extrem hetta. Vi anser också att en vattentemperatur över 15 grader innebär bad… (Just den här sjöjungfrun ogillar rena vinterbad i uppbrutna vakar, men en temperatur på plus 7 grader var tillräckligt för att i ung ålder uppvisa de inhämtade simkunskaperna för den älskade morfadern. De mörkt blåa läpparna gjorde honom misstänksam varpå uppmätning skedde).

Väldigt sällan stämmer verkligheten överens med min, som vanligt helt anspråkslösa, önskan.

Jag tycker att det borde införas en lag på att alla väderleksrapporter ska vara ordentligt tilltaget pessimistiska. Jag ägnar en hel del tid varje dag åt väderprognoser – på TV, radio, webb och tidningar. De sistnämnda fyller i princip bara en funktion – att ge mig en uppfattning om hur det INTE kommer att bli.

Jag misstänker att de är rädda. Om de skulle berätta hur det verkligen kommer att bli framöver skulle de bli mordhotade. Människor skulle gå man ur huse för att demonstrera utanför riksdagshuset. Jag skulle stå i främsta ledet med banderoller och megafon.

Men. Beakta nuläget. Det regnar. Och regnar. Och regnar. Och regnar. En väderwebsida med gott rykte påstår att det är uppehåll. Visst, jag inbillar mig bara… Meteorologen på radio säger att det kommer att lätta. Klart annorlunda benämning på tätnade mörkgråa skyar. På TV annonseras uppsprickande av molntäcket med efterföljande solglimtar. ELLER HUR!!! Jag skyddar mig mot de flytande solglimtarna med regnkappa och paraply!

Slutsats: Om jag är inställd på bra väder och det är dåligt blir jag dyngsur. Ibland både bildligt och bokstavligt. Om jag är inställd på dåligt och det är dåligt härdar jag ut. Om jag är inställd på dåligt och det blir bra så blir jag lycklig som ett barn på cirkus.

Alltså: Lagstifta om dålig väderprognoser! Jag vill ha tur med vädret! Varje dag!

Skämta inte!

Ett litet tips: skämta inte med en sjöjungfru hur som helst! Det är inte säkert att vi ser allt från den ljusa sidan…

Idag är första dagen av en ny fas i mitt liv, den som ”stående till arbetsmarknadens förfogande”. . Jag inbillar mig att jag har tämligen goda förutsättningar att på egen hand skaffa en anställning, men innan detta är bekräftat kräver a-kassan, dit jag sedan urminnes tider deponerat en del av min lön, en anmälan hos arbetsförmedlingen Alltså satte jag mig redan igår och förberedde min förmodat bejublade entré hos arbetsförmedlingen. Enligt nämnda arbetsförmedlings hemsida var det en god idé att redan före det fysiska besöket skapa ett konto hos dem. Detta försökte jag alltså göra…

Jag knappade in alla tänkbara uppgifter, sparade noga efter var och en av de femtioelva sidorna. När allt var färdigt skulle jag bara med en enkel musmanöver bekräfta alla uppgifter. Trodde jag. ”Tekniskt fel, uppsök en arbetsförmedling”. Nu var ju detta ändå min plan, så jag såg inget problem med det.

Jag var inte ensam om den planen, visade det sig. Studentavslutningarna i veckan genererade ett stort antal arbetssökande. Som placerat sig före mig i kön. Kön för att få en kölapp…

Så småningom blev det ändå min tur. Kvinnan som skulle hjälpa mig var på skämthumör. ”Är du registrerad?” ”Vänta ska vi se!” ”Oj, hoppsan, din anmälan verkar ha gått snett, du måste träffa en handläggare, här är din kölapp!”.

Jag hade nummer 33. Nummer 18 expedierades.

En och en halv timme senare stod nummer 22 på tur. En figur, uppenbarligen också på skämthumör, meddelade att extrapersonal var inkallad och att man hoppades kunna hjälpa alla innan arbetsdagen (deras) var slut. För mig fanns bara ett litet problem – jag var kallad till arbetsintervju senare under eftermiddagen. På en rak, och naturligtvis ödmjuk, fråga var arbetsförmedlaren osäker på om jag borde fortsätta min väntan eller prioritera möjligheten att faktiskt få ett jobb…

Jag avvek. Krävde någon sorts intyg på att jag ändå varit där, vilket först (i ett anfall av skämtlynne?) verkade helt omöjligt men ändå slutligen gick att ordna. Har lovat att inställa mig för registrering under morgondagen. Kul? Jag skrattar inte!

Det Gud glömde!

För länge sedan gick det på biograferna en föga minnesvärd film med titeln ”Huset som Gud glömde”. Förlåt en ödmjuk sjöjungfru, men jag kan komma på ett par saker till som hen glömt!

Djuret som Gud glömde. Det är litet, har åtta ben och fyller ingen som helst funktion! Någonstans i evolutionens utveckling kanske det fanns en plan för det, men denna plan måste ha förkommit. Numera sprider det bara sjukdomar och avsky. Jag pratar fästing, förstås! Tagit fyra på hunden i veckan. Och två på hästen. Min förra hund dog i sviterna av anaplasma, som erlichios numera benämns. Hästen har också haft det. En av mina elever höll på att stryka med i sviterna av borelia. Need I say more?

Sjöjungfrun som Gud glömde. Eller, nja. Visst kunde en del vara sämre. Men mycket kunde också vara bättre.

Trisslotten som Gud glömde. Alla jag någonsin köpt.

Plånboken som Gud glömde. Min.

Genialt?

En återkommande tanke i bilen på väg till och från jobbet:

Tänk om ALLA biltillverkare hade som obligatorium, och inte bara tillval, en liten mackapär som gör det möjligt för en bilförare att signalera för sin omgivning att han (jo, det är nästan alltid en han) tänker pressa in sin bil framför min vid ett tillfälle då en normalt funtad person skulle anse att det är direkt olämpligt...

Jag kanske skulle skissa på ett förslag över hur en sådan skulle kunna se ut... kanske en spak vid sidan om ratten?

Sjukt?

Jag är en frisk människa. Nästan alltid. Har varit frånvarande från arbetet på grund av sjukdom en gång för 17 år sedan. Då hade jag varit med om en cykelolycka och hade inte hjärta att skrämma slag på mina elever med mitt blåslagna ansikte, fem stygn i pannan. Nog om detta…

Visst är jag snuvig ibland. På loven. Det slår aldrig fel, så snart en ledighet är i annalkande så börjar det rossla i bröstet och tätna i näsan. Har aldrig haft influensa (peppar, peppar, ta i allt trä som finns), kräksjuka bara en gång (en julafton, hur kul?). Kort sagt, min beredskap när det gäller sjukdom är noll. Toleransen lika liten. Kroppen ska liksom bara fungera!

Misstänker nu en urinvägsinfektion (ja, vi känner ju varandra nu, så varför smussla med sådant?). Tänkte att jag skulle lämna in ett urinprov till någon sorts läkare. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Jag bor i en kommun, är ”listad” i en annan och arbetar i en tredje. Ingen vårdcentral har öppet utanför mina arbetstider. Började med hemkommunen, det känns ju ändå som om det är till den jag skulle vända mig om jag en dag vaknar upp och är hysteriskt sjuk. Visst kunde jag få lämna ett urinprov där. Om jag först träffar en läkare. Som bara är anträffbar under min arbetstid. Ta tjänstledigt? Glöm det! Provade därefter min före detta hemkommun, där jag är ”listad”. Tre dagar i rad hade telefonsvararen där följande meddelande: ”Det är många som ringer till oss nu. Försök senare.” Vårdcentralen närmast mitt arbete då? Där möttes jag av följande meddelande; "Lämna ditt telefonnummer så ringer vi upp dig”. Vänta nu. Jag är lärare. Det innebär att jag regelbundet har diskussioner med mina elever om huruvida mobiltelefonen är ett välkommet inslag i lektionsbilden. Om jag själv skulle avbryta lektionen med att ta ett samtal skulle det föra med sig att min trovärdighet i dessa diskussioner skulle hamna under strecket.

Ringde sjukvårdsupplysningen. De rekommenderade mig att kontakta ett närsjukhus. Sagt och gjort, kontaktade det i min hemkommun. Som ansåg att jag inte var tillräckligt sjuk.

Försökte mig sedan på att jämföra de olika vårdcentraler som finns nära min arbetsplats via för ändamålet avsedda hemsidor. Hur ska jag kunna avgöra vilken som är bäst? Borde det inte vara en självklarhet att jag ska mötas av en trevlig, kompetent läkare oavsett vart jag vänder mig? ”Det fria vårdvalet”? Bläh!

Lyckades så småningom boka tid på en vårdcentral på köravstånd från arbetet. Fick lämna urinprov. Urinvägsinfektion konstaterad. Fick antibiotika trots viss skepsis, fick allergiska reaktioner sist det begav sig, för 22 år sedan. Har nu avslutat kuren. Utan några som helst resultat. Fortsättning följer…

Vardagens stora gåtor

Det finns några gåtor i vardagen som vi alla är familjära med, mysteriet med den i tvättmaskinen försvunna strumpan till exempel. Men det finns andra som inte uppmärksammats nog. Och som inte går att skylla på något annat än den mänskliga faktorn, eller den mänskliga konstruktören, mera noggrant uttryckt.

Det första har just med tvätten att göra. Hur tänkte den person som designade facket för sköljmedel? Jag menar, det finns ju inget sätt för sköljmedlet att ta sig ut! Alla modeller av maskiner som jag har haft i min ägo har därför samlat sköljmedlet, utspätt med vatten, som om det vore de sista dropparna värdefull vätska på jorden. Efter ett par tvättar har innehållet i facket förvandlats till en mörkgrön sörja (sköljmedlet är vitt) och kräver diskborste för att släppa taget om den allt mer missfärgade plasten. Why?

Det andra har med städning att göra. Efter att ha dragit damsugaren ett par gånger över golvet är munstyckets borst fulla med damm (ja, jag har ett liv – städar inte oavbrutet…) som är nästan omöjligt att få bort. Jag ägnar mer tid åt att med dammsugarslangen, naglarna och en kasserad kam försöka få bort skräpet än vad själva dammsugandet tar. Här måste någon ha tänkt fel. Eller inte alls.

Det tredje gäller alla typer av förpackningar. De är nästan alltid märkta med den käcka uppmaningen: ”Öppnas här”. Det borde nästan alltid istället stå: ”Öppnas var som helst, men för guds skull inte här”! Hur många plastflikar på påläggsförpackningar har jag inte försökt pilla isär? Slitit i plastpåsar? Tryckt på perforerade halvmånar på gaveln på torrvarors pappersförpackningar? Rivit och tryckt på dryckesförpackningars tetror? Och nästan alltid fått avsluta jobbet med hjälp av en sax eller kniv? Eller helt enkelt van- och ursinnig slängt alltihop i soppåsen… Hur svårt kan det vara?

Så sjöjungfrur i alla länder – förenen eder! Låt oss slå våra kloka huvuden ihop och söka svaren på dessa för mänskligheten så grundläggande gåtor!

A modest request…

På det stora hela är mitt liv naturligtvis nästan perfekt. Några små detaljer som skulle göra det komplett:

-      En egen fil att köra i till och från jobbet. Fritt från rödljus, förstås

-      Någon som städar, tvättar, diskar, handlar och lagar mat

-      En personlig tränare. Som också utför själva träningsmomenten…

-      Någon som sköter om bilens alla behov

-      Någon som tar hand om hunden när inte jag har privilegiet att göra det

-      Någon som tar hand om hästen när inte jag har privilegiet att göra det

-      Ett rejält lönelyft

-      Fem – sex timmar till per dygn att utnyttja

-      Underhållande och stimulerande program på TV när jag har tid att titta

-      Ett botemedel mot tinnitus

Hur svårt kan det vara?