Karma? Eller LOAD? Avgör själv!
För ett par år sedan var jag ute och red med en vän en iskall dag i brytningen mellan höst och vinter. Vi passerade ett vattenfyllt sandtag och bestämde oss för att låta hästarna jobba lite i vattnet. Det gick sådär. Min väninnas häst blev skrämd av ljudet som uppstår när tunn is bryts, och slängde sig hejdlöst bakåt. Min väninnas kropp följde tyngdlagarna och föll handlöst framåt. Över hästhuvudet. Ner i isvattnet. Jag följde andra naturlagar. Skrattade naturligtvis så att tårarna rann när hon återvände till världen ovan vattenytan. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag skulle nu i dagarna efter ett besök lämna samma väninna för att passera stallet med avsikt att sparka hål på ishinnan i hästarnas vattenfyllda badkar. Hon sa: "Må du ramla i! Eller nej förresten, vänta med det tills jag får se på!" Hon blev inte bönhörd!
Istäcket i badkaret var minst tre centimeter tjockt. Efter ett par rejäla kickar skymtade en spricka. En sista välmåttad spark skulle avsluta jobbet. Jag kände redan från höften hur perfekt sparken blev. Jag trängde igenom isytan och - halkade omedelbart på den glatta badkarsytan. Först hela benet, sedan samma sidas skinka, därefter armen...
Nämen, det här gick ju ändå ganska bra, tänkte jag när jag tagit mig upp. Tanken varade i ungefär fem sekunder. Sedan trängde isvattnet in. I skon, byxorna, vantarna, trosorna... Vem skrattar nu? Inte jag!
Sugen på något gott...
Den envisa förkylning som orättvist drabbat har bland annat inneburit en betydligt minskad aptit. Den är inte borta, men har inskränkt sig till att bara rikta sig mot sådant som är riktigt smarrigt. Riktigt, riktigt smarrigt!
Idag infann den sig inte förrän på hemvägen från stallet. Och jag insåg med glasklart sinne vad jag ville ha - sushi! Lyckligtvis ligger det ett litet sushi-hak väldigt lämpligt strax före hemmet.
Det här är förstås inte första gången. Oftast går det bra, men ett antal gånger har jag fått vända om hem för att hämta plånboken. Någon gång har jag kommit två sekunder efter stängning. En gång var det stängt pga thailändsk högtid.
Idag var det värre. Restaurangen visade sig vara borta! Nej, inte stängd, utan - borta! Innanför järnstängsel stod en stor grävmasin och ett hål i marken... Jo men visst!
Idag infann den sig inte förrän på hemvägen från stallet. Och jag insåg med glasklart sinne vad jag ville ha - sushi! Lyckligtvis ligger det ett litet sushi-hak väldigt lämpligt strax före hemmet.
Det här är förstås inte första gången. Oftast går det bra, men ett antal gånger har jag fått vända om hem för att hämta plånboken. Någon gång har jag kommit två sekunder efter stängning. En gång var det stängt pga thailändsk högtid.
Idag var det värre. Restaurangen visade sig vara borta! Nej, inte stängd, utan - borta! Innanför järnstängsel stod en stor grävmasin och ett hål i marken... Jo men visst!
Sammanträffande?
Igår råkade jag ut för ett otroligt orättvist sammanträffande, eller sammanstötande, eller, ja typ sammankommande med annat fordon.
En äldre dam, som framförde ett fordon framför mitt, bestämde sig för att stanna i en situation som jag bedömde som onödig. Med resultatet att jag, trots stående på bromspedal, gled in med mitt ena extraljus i hennes ändalykt. Eller, ja, alltså, hennes bils ändalykt...
Jag är ju ändå en genuint god människa, så jag klev ur bilen, gick fram till henne och erkände genast. Jag menar, oavsett hur mycket jag egentligen anser att hennes skuld inte är obetydlig, så är lagstiftningen entydig: du ska hålla avstånd som gör det möjligt att stanna! Och det gjorde jag uppenbarligen inte.
Vi körde undan till en bättre plats för att fyllla i skadeanmälning. ingen av oss hade blanketter i bilen. Jag lyckades via min mobil göra en anmälan hos mitt försäkringsbolag. Hon visste inte vilket hon hade.
Medan vi gjorde detta lät jag min bil stå med ljusen på eftersom min varningsblinkers, trots upprepade besök på verkstad inte fungerar. 20 minuter senare skildes vi åt. Hon åkte. Min bil startade inte, slut på batteriet...
En äldre dam, som framförde ett fordon framför mitt, bestämde sig för att stanna i en situation som jag bedömde som onödig. Med resultatet att jag, trots stående på bromspedal, gled in med mitt ena extraljus i hennes ändalykt. Eller, ja, alltså, hennes bils ändalykt...
Jag är ju ändå en genuint god människa, så jag klev ur bilen, gick fram till henne och erkände genast. Jag menar, oavsett hur mycket jag egentligen anser att hennes skuld inte är obetydlig, så är lagstiftningen entydig: du ska hålla avstånd som gör det möjligt att stanna! Och det gjorde jag uppenbarligen inte.
Vi körde undan till en bättre plats för att fyllla i skadeanmälning. ingen av oss hade blanketter i bilen. Jag lyckades via min mobil göra en anmälan hos mitt försäkringsbolag. Hon visste inte vilket hon hade.
Medan vi gjorde detta lät jag min bil stå med ljusen på eftersom min varningsblinkers, trots upprepade besök på verkstad inte fungerar. 20 minuter senare skildes vi åt. Hon åkte. Min bil startade inte, slut på batteriet...
Och ännu fler gamla oförätter...
RM - den här är för dig! Bara för at du önskar fler inlägg och för att du skulle kunna vara jag i det här fallet!
Anna, 4-5 år kommer hem till farmor (en kvinna som jag, trots hennes milt sagt krassa sidor, ofta saknar) efter en dag på dagis och är uppenbart upprörd. Farmor undrar naturligtvis varför.
Anna (snyftande): Fröken tog hårt i min arm och vred om! Det gör ont!
Farmor (upprörd): Men herregud (ja, det är hädanden, något som personifierade min farmor* nästan hela vägen till slutet)** Vad hade du gjort då? (Redan här tycker jag att hon, genom att ställa frågan, menligen överträdde gränsen för förtroende för barnbarnet)
Anna (Våldsamt snyftande): Inget
Farmor (aningen skeptiskt) : Inget?
Anna: Det enda vi (jag och min vapendragare Sandra) hade gjort var att kleta smör på fönstern...
Farmor:(bistert konstaterande men med en frågande ton): Smör?
Anna (aningen ljusare till sinnes): Ja, vi gjorde jättefina bilder!
Ska "jättefina bilder" resultera i omvriden arm? Behöver jag påpeka att detta resulterat i en total oförmåga att rita? Snacka om förorättad!
* Här måste jag delge en sidohistoria om min farmor, förmodligen en sjöjungfru av sin tid:
Farmor arbetade i trädgården när två kvinnor dök upp och frågade om de möjligen kunde få plocka av fallfrukten, förekommande i tusental. Min farmor sa att de naturligtvis fick göra detta. En av kvinnorna ville förmodligen inleda en vänskaplig konversation och sa: "Vi tillhör Jehovas vittnen och..." Min farmor avbröt henne med ett vänligt leende: "Det gör inget, ni kan få plocka äpplen ändå!". Hon såg Gudstro som ett funktionshinder som vi andra måste ha överseende med! RIP, farmor!
** När min farfar låg på sin dödsbädd gjorde han plötsligt en helomvändning och uttryckte en önskan att bli begravd enligt kristen tradition - i kyrkan. MIn farmor gick helt otippat med på det. Och uttryckte själv på slutet en önskan att begravas på samma plats. När djävulen blir gammal blir han (hon/hen) religös, sägs det. Är det så?
Skjut mig, om det behövs! Men ge mig inte en kyrklig begravning! Såvida jag inte fått totalt hjärnsläpp, och kräver det, för då måste ni givetvis uppfylla en sjöjungfruönskan! Risken är inte så stor.
Anna, 4-5 år kommer hem till farmor (en kvinna som jag, trots hennes milt sagt krassa sidor, ofta saknar) efter en dag på dagis och är uppenbart upprörd. Farmor undrar naturligtvis varför.
Anna (snyftande): Fröken tog hårt i min arm och vred om! Det gör ont!
Farmor (upprörd): Men herregud (ja, det är hädanden, något som personifierade min farmor* nästan hela vägen till slutet)** Vad hade du gjort då? (Redan här tycker jag att hon, genom att ställa frågan, menligen överträdde gränsen för förtroende för barnbarnet)
Anna (Våldsamt snyftande): Inget
Farmor (aningen skeptiskt) : Inget?
Anna: Det enda vi (jag och min vapendragare Sandra) hade gjort var att kleta smör på fönstern...
Farmor:(bistert konstaterande men med en frågande ton): Smör?
Anna (aningen ljusare till sinnes): Ja, vi gjorde jättefina bilder!
Ska "jättefina bilder" resultera i omvriden arm? Behöver jag påpeka att detta resulterat i en total oförmåga att rita? Snacka om förorättad!
* Här måste jag delge en sidohistoria om min farmor, förmodligen en sjöjungfru av sin tid:
Farmor arbetade i trädgården när två kvinnor dök upp och frågade om de möjligen kunde få plocka av fallfrukten, förekommande i tusental. Min farmor sa att de naturligtvis fick göra detta. En av kvinnorna ville förmodligen inleda en vänskaplig konversation och sa: "Vi tillhör Jehovas vittnen och..." Min farmor avbröt henne med ett vänligt leende: "Det gör inget, ni kan få plocka äpplen ändå!". Hon såg Gudstro som ett funktionshinder som vi andra måste ha överseende med! RIP, farmor!
** När min farfar låg på sin dödsbädd gjorde han plötsligt en helomvändning och uttryckte en önskan att bli begravd enligt kristen tradition - i kyrkan. MIn farmor gick helt otippat med på det. Och uttryckte själv på slutet en önskan att begravas på samma plats. När djävulen blir gammal blir han (hon/hen) religös, sägs det. Är det så?
Skjut mig, om det behövs! Men ge mig inte en kyrklig begravning! Såvida jag inte fått totalt hjärnsläpp, och kräver det, för då måste ni givetvis uppfylla en sjöjungfruönskan! Risken är inte så stor.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)