Vinterbad

Karma? Eller LOAD? Avgör själv!

För ett par år sedan var jag ute och red med en vän en iskall dag i brytningen mellan höst och vinter. Vi passerade ett vattenfyllt sandtag och bestämde oss för att låta hästarna jobba lite i vattnet. Det gick sådär. Min väninnas häst blev skrämd av ljudet som uppstår när tunn is bryts, och slängde sig hejdlöst bakåt. Min väninnas kropp följde tyngdlagarna och föll handlöst framåt. Över hästhuvudet. Ner i isvattnet. Jag följde andra naturlagar. Skrattade naturligtvis så att tårarna rann när hon återvände till världen ovan vattenytan. Det skulle jag inte ha gjort.

Jag skulle nu i dagarna efter ett besök lämna samma väninna för att passera stallet med avsikt  att sparka hål på ishinnan i hästarnas vattenfyllda badkar. Hon sa: "Må du ramla i! Eller nej förresten, vänta med det tills jag får se på!" Hon blev inte bönhörd!

Istäcket i badkaret var minst tre centimeter tjockt. Efter ett par rejäla kickar skymtade en spricka. En sista välmåttad spark skulle avsluta jobbet. Jag kände redan från höften hur perfekt sparken blev. Jag trängde igenom isytan och - halkade omedelbart på den glatta badkarsytan. Först hela benet, sedan samma sidas skinka, därefter armen...

Nämen, det här gick ju ändå ganska bra, tänkte jag när jag tagit mig upp. Tanken varade i ungefär fem sekunder. Sedan trängde isvattnet in. I skon, byxorna, vantarna, trosorna... Vem skrattar nu? Inte jag!