På spåret?

Ska åka tåg i jul. Igen. De sista åren har det varit ganska billigt – de svåra snöstormarna har genererat så stora förseningar att jag fått det mesta av erlagt biljettpris tillbaka. I år verkar det inte bli så. Men problemen hopar sig redan från början, helt i stil med stora snödrivor…

Började med SJs hemsida. Lyckades knappa in avreseort, ankomstort, datum och ungefärliga tider. Fick fram en tidtabell. Valde avgång. Försökte välja ”djur tillåtet” (pudeln ska ju naturligtvis med). Sedan började problemen. Jag vill INTE sitta i en grupp på fyra personer. Jag vet inte riktigt hur de tänker, de som designar djurkupeérna. Vi som sitter där förväntas hålla våra älsklingar på golvet hos oss. Hur lätt är det att hålla fyra djur av varierande art i hyfsat lugn när de ska samsas på ett mycket begränsat utrymme under samma bord? Med fyra hussar/mattar som behöver gå på toaletten, fika, sträcka på benen… Nä, det går bort! Jag vill ha en plats vid fönstret utan någon mitt emot mig.

För att lösa detta bestämde jag mig för att ringa SJ direkt. Efter en del väntande i telefonkö informerades jag av en ung man om att det var mycket dyrare att boka via dem än via nätet. Mitt i vår konversation avbröts samtalet och jag hamnade av någon anledning åter i telefonkön. Kopplades till ny ganska serviceinriktade ung man. Med lite coachning från denne lyckades jag hitta ett sätt att få fram en skiss över tåget och en information om hur man kunde önska vilken plats man ville ha.

”Då ska jag nog klara det här”, sa jag käckt och la på. En liten hake bara. Det gick inte att avläsa vilka platser som redan var bokade. Jag fick prova mig fram. Varje gång jag valde en redan bokad plats kastades jag ut ur systemet. Fick börja om på noll. Välja avreseort, ankomstort, datum, avgång, önskad plats, djur tillåtet, vagn 6 (hade jag blivit informerad av den unge mannen, på sidan stod det annars att djur skulle färdas i vagn 5 och 3). Efter ett antal försök lyckades jag ändå boka en önskad plats. Återstod hemresan. Avreseort, ankomstort, datum, avgång, önskad plats, djur tillåtet, vagn 6… Kastades ut ett antal gånger. Men så småningom hittade jag en plats. Puh! Gå till betala…

När jag såg summan insåg jag att mitt första val raderats. Och jag kunde inte komma ihåg numret på det säte som så småningom visat sig vara ledigt. Ca 45 minuter hade förflutit.

Ringde SJ igen. Pratade med en dam. Berättade nyanserat om hur jag upplevde servicen via nätet och uttryckte målande mina känslor kring både den konsumerade tiden och det faktum att hennes hjälp skulle innebära en merkostnad. Hon lyssnade tålmodigt och sa sedan: Om det hade varit fel på vårt system hade jag nog vetat det…”

HALLÅ! Är detta någon sorts ursäkt? Förklaring? Känner jag mig tröstad av att den irritation jag upplever inte beror på ett fel i systemet,  utan att det är så här det fungerar???!!! (Använd aldrig flera utropstecken eller frågetecken efter varandra, det är inte språkligt korrekt och ger ett oseriöst intryck. Om du inte råkar vara sjöjungfru och anse det synnerligen befogat.)

Nu har jag, med damens hjälp, bokat mina biljetter. Det kostade 7% av biljettpriset!!!!! (här är det multipla antalet utropstecken synnerligen befogat då de uttrycker en inte oansenlig mängd frustration).

Julen – here I come!

Skitbra!

Det kan kanske tyckas att sjöjungfrur är svåra att tas med. Detta är lögn och fult förtal. Om man bara behandlar oss på ett riktigt sätt kan vi vara mycket fogliga – till och med tvätta toaletter.

En galen värld?

Det finns ett talesätt som lyder ungefär såhär:

”Om du upplever att du är den enda kloka i en värld av dårar, beror det förmodligen på att det är du som är galen. ”

Säkert ett användbart talesätt. För resten av världen. För sjöjungfrur är det är annorlunda. För oss lyder det så här:

”Om du upplever att du är den enda kloka i en värld av dårar, beror det på att det faktiskt är så.”

Hur kommer det sig annars att personer som utger sig för att kunna och veta en hel del uppenbarligen missar det uppenbara i sådana här företeelser:

-      Det vansinniga i att låta en pajas med bilintresse ta över ett stort bilmärke

-      Det vansinniga i att vinstbetinga bort allas rätt till lika vård och utbildning

-      Det vansinniga i att låta konkurrerande "aktörer" montera ner ett helt lands infrastruktur i form av vägar, tågnät och postväsende

-      Det vansinniga i att investera framtida pensioner i låtsaspengar som godtyckligt byter ägare med varandra – innan de försvinner i en finanskris

-      Det vansinniga i att låta skolors verksamhet styras av personer vars enda merit är att en gång ha gått i skolan, osagt på vilken nivå och i vilken omfattning

Och som om inte det vore nog:

-      Det vansinniga i att inte helt enkelt låta sjöjungfrur bestämma!

Pressande

Behövde en presenning. Akut. Inget märkvärdigt, skulle bara täcka gods på en öppen släpvagn. Åkte till billigt varuhus,  tänker inte säga vilket, men namnet påminner om en högtid i december och man kan handla av dem via postorder.

Hittade hyllorna för presenningar. Billiga - på små prydliga skyltar beskrevs storlekarna och priserna, från 19:-. Perfekt! Ett litet, litet problem, bara. Hyllorna var tomma. Varenda en. 

På raden under fanns det däremot presenningar. I alla tänkbara storlekar. Och pris från 149:-. Den storlek jag hade tänkt mig gick på strax under 400:-. Ungefär 350:- mer än jag hade räknat med.

När jag står där och river mig i huvudet kommer "Räddaren i nöden" galopperande. Mannen har observerat kvinnan som i hans fantasi befinner sig i just denna nöd. Jag tvingas i närmare 10 minuter att lyssna på hans argument för att jag borde köpa den dyrare presenningen. MEN JAG VILL INTE HA DEN! När jag tröttnat på att försöka förklara detta för honom lämnar jag honom helt enkelt. Kanske står han fortfarande kvar. I ungefär 10 minuter letar jag efter personal att fråga. Kanske, kanske har de just fått varor, kanske, kanske ligger det ute på lagret en kartong med min presenning! Ställer mig så småningom i kön till kassan. Där finns det ju personal. Som inte har en aning. Som hänvisar till personal inne i butiken. Som lyser med sin frånvaro. Såvida de inte klätt ut sig till civilister som går runt, agerar "Räddare i nöden" och försöker förmå kunderna att handla dyrare alternativ till varor som är så billiga att de inte vill sälja dem.

Jag ger upp. Är på väg ut genom dörrarna när näsborrarna träffas av den lockande doften av varm  korv. Mycket riktigt, precis vid utgången står en flicka i varuhusets uniform vid en rykande kittel och slevar upp varmkorvar för brinnande livet. Jag frågar vad de kostar. "Nej, ingenting, vi bjuder idag!" säger flickan till min glädje, men sedan kastar hon en blick på mig och tillägger "Ja, alltså, vi bjuder kunder som har köpt någonting...".

Om jag inte vore sjöjungfru kanske en del av det jag sa till henne skulle vara åtalbart. Jag tror att jag fick till en del målande beskrivningar av både henne, hennes kollegor, varuhusets sortiment och korven, som jag ju ändå inte ville ha. Efter att ha levererat den konstruktiva kritiken gick jag rakryggad genom ytterdörrarna med flickans gälla rop efter mig: "Men, hallå, kom hit då, så ska du väl få den där korven!"

Nä, nä flicka lilla, spara den du till en av dina kunder. Jag är inte en av dem!

Katastrof av kolossalformat!

Världen drabbas av så många katastrofer! Krig, svält, översvämningar, tsunamis, kärnreaktorhaverier, finanskriser. Och så nu detta! ”Mannen som talar med hundar” och ”Desperate housewives” sänds samtidigt! Ska det aldrig ta slut?

Skilsmässa!

Många förhållanden slutar i separation, även de man minst anat. Just det här förhållandet har visserligen inte varit särskilt passionerat, men ändå ihärdigt, lite ups-and-downs, men på det hela stabilt. I över tjugo år. Men så smyger sig den där förändringen omärkligt in. Man börjar märka ord. Irritera sig på formuleringar och attityder. Lägga märke till skavanker. Jämföra med andra.

I fredags var det nog. Vid frukostbordet tittade jag på partnern och insåg att vi inte längre talar samma språk. Inte har samma mål. Att det inte kommer att leda någon vart. Jag har känt det på mig då och då, inte riktig orkat ta tag i saken, men nu var det alltså nog. Faktiskt.

En timme senare gjorde jag slut. Via telefon. Fegt kanske, men jag kunde inte komma på något bättre. Trots böner och löften om förbättringar var jag orubblig i mitt beslut. Jag var dessutom ganska bitsk, talade om en och annan sanning utan att svepa in den på något sätt. Är man sjöjungfru så är man, det kan man inte riktigt styra!

En stund senare ringde jag upp en ny. Bara för att kolla om det fanns något lockande erbjudande. Och det gjorde det!

Så nu har jag, efter över tjugo år, bytt morgontidning!

Vatten på kvarnen…

Min kära mor har aldrig uppmuntrat mitt hästintresse. Detta kan ha flera orsaker:

·         Den odör som dotterns kläder gav ifrån sig efter stallbesök

·         Mängden lera som dotterns stövlar släpade med sig över tröskeln

·         Det humör dottern uppvisade då blodsockernivån var låg efter många timmar i stallet

·         Telefonsamtalet då hon uppmanades komma och hämta sin dotter vars brutna näsben, ett resultat av hoppträning, behövde läkartillsyn

·         Hopptävlingen som hon bevittnade då dottern under loppet av ett par minuter blev avslängd två gånger. Och därefter tvingades lyssna på stallförmannens åtskilliga berättelser om betydligt allvarligare tillbud…

Jag vet inte om det blev så mycket bättre av att hon i förrgår följde med dottern till dennes vackra häst och bevittnade hur sagda häst, i ett anfall av akut rädsla, sprang över dottern och därmed orsakade en muskelskada i ena benet – på sagda dotter.

Alla kvarnar behöver inte vattnas!

Enkel matematik

En hint till mina följare: långvarig tystnad från min sida kan bero på två saker:

1, det har dykt upp en riddare på vit springare som har tagit mig med på en fantastisk resa lång bortom rim, reson och tangentbord.

2, LOAD har drabbat mig på ett sätt som inte ens jag kan skämta om

Gissa nu!

Facit: A, hunden drabbades av ögoninflammation, förmodligen förorsakad av ett hårstrå i samband med klippning. Resulterade i veterinärbesök och ögondroppar. Detta stärker hans tes om det onödiga i att klippas. B, hästen drabbades av multipel ledinflammation. Resulterade i veterinärbesök och tvångsinternering. Detta stärker hennes tes om det onödiga i allt annat än semester i beteshage. C, min nyvunna status som student och allt vad det innebär av frånvaro av inkomster…

Enkel matematik: A+B blir inte lika med C!

LOAD rules!

Vem är du, vem är jag?

Den ena av dessa två endast till synes besläktade arter har ökat explosionsartat de sista åren och bör, liksom skarvarna, kraftfullt begränsas i sin framfart. I den andra arten återfinns en och annan sjöjungfru, och den bör alltså hanteras med värme och omsorg, tas i beaktande vid all typ av samhällsplanering och erbjudas gratis julbord.
Artbestämning 1:

Cyklistus sportus.

Kännetecken: Förflyttar sig på två hjul, iklädd tajta träningskläder, hjälm och vattenflaska. Smalt synfält, huvudsakligen innefattande endast det främre hjulet, begränsad hörsel. Oberäkneliga sidorörelser.

Förekomst: allmän på de flesta sorters vägnät under sommarhalvåret, främst vägar skyltade med 70, utan väggren och med många kurvor och krön som ger skymd sikt. Uppträder såväl i flock som enskilt.

Läten: Oftast ljudlös, men kan vid provokation uppbringa ett plingande ljud

Häckar: Längst fram i bilköer

Artbestämning 2

Cyklistus rusticus

Kännetecken: Förflyttar sig på två hjul, iklädd bekväma kläder. Korg på styret.

Förekomst: Där det är lämpligt

Läten: i sällskap småprat, enskilda individer nynnar

Häckar: vid trevliga rastplatser och vattenhål

Varde ljus!

I början av sommaren var jag ute med min hund ganska sent på kvällen. OK, på natten. Jag är en riktig nattuggla och börjar sällan tänka på sänggående före midnatt. Hur som helst, den här natten konstaterade jag att någon på gatukontoret missat att slå på knappen som reglerar gatubelysningen. Det vore lögn att påstå att det var becksvart, det var ju ändå runt sommarsolståndet, men visst var det lite skumt under de tunga tallar som kantar vår gångväg.

Kvällen därpå kom jag iväg lite tidigare, faktiskt strax före midnatt. Belysningen fungerade. En stund. Plötsligt slocknade den. Bara så där! Jag slängde en blick på klockan. 00.10. Klockan 00.12 tyckte min hund att det var dags att göra ifrån sig. Mina försök att med påsen hitta lämningarna i det mörka gräset misslyckades. Klockan 00.14 trampade jag ihjäl en snigel. Den första av många, skulle det visa sig.

Plötsligt glimmade det till i dunklet en bit bort och en person med pannlampa uppenbarade sig. Bländad av ljuset tog det mig ett par sekunder att identifiera en granne, även han ute med sin hund. Jag blev lite imponerad över hans uppenbara beredskap för det mesta, hur många går egentligen omkring med pannlampor bara utifall att gatubelysningen skulle slockna?

Det visade sig att han läst vår lokaltidning lite noggrannare än jag gjort. Han visste nämligen att det släckta ljuset var en medveten insats från våra politiker. För att försöka spara in lite av de enorma merkostnader för snöröjning den härförlidna vintern medfört hade man bestämt att tända gatubelysningen en timme senare och släcka den två timmar tidigare än normalt. Det innebar att lamporna tändes 23.30 och släcktes 00.10. ”Om bara tre år räknar de med att ha tagit igen på gungorna det vi förlorade på karusellen” informerade min granne med illa dolt ogillande.

Det händer att mitt gnällande går från ord till handling. Eller, ja, ofta ÄR mina ord mina handlingar. Jag gick alltså hem, slog på datorn, hittade kommunens hemsida och skrev ett långt, informativt mail. Jag beskrev noga de kvarlämnade hundhögarna, snigelliken och min avsaknad av pannlampa. Sparade inte på någon detalj.

Två dagar senare slogs belysningen på igen. En notis i lokaltidningen redogjorde för de massiva protester som beslutet genererat och därmed tvingat politikerna att tänka om. Ha, där fick de! Don’t mess with a mermaid!

ytterligare ett steg i rätt riktining...

... mot en sjöjungfruanpassad omvärld. Här ett exempel på hur en annons ska se ut för att tilltala en sjöjungfru. Bjuder på gratisreklamen i hopp om att inspirera fler!

Mitt hjärta blöder!

Ibland blir även en sjöjungfru tvungen att sätta sina egna lidanden i förhållande till andras. Jag tänker på Norge. Alla dessa liv…

Fast jag vet inte vad jag tycker är värst, den sjuka hjärna som tänkte ut och genomförde denna massaker eller en del av de mänskliga egenskaper som kommer till ytan vid händelser som denna. Vårt vältrande i andras olycka…

Jag är inte bättre än någon annan, jag har också ett stort behov av att få veta, försöka förstå, försöka sätta mig in i vad som hände, försöka hantera de avgrunder som öppnats. Mitt hjärta blöder för offer och anhöriga, för de konsekvenser för demokratin den här typen av dåd kan föra med sig och för de initialt utpekade grupperna. MEN…

Jag har INGET behov av att i närbild se människor bryta ihop, särskilt inte de som avvärjande försöker stoppa de hungriga kamerorna. Jag har INGET behov av att ana mer än se de döda kropparna suddigt zoomas in. Jag har INGET behov av att ta del av bilder och reportage om ”vittnen och överlevande” som själva ännu inte hunnit bearbeta det som hänt.

Dessa ingrepp på människors integritet får mig att vilja skrika och faktiskt nästan slåss. De som producerar uppslagen tycker säkert att de gör en insats och tillgodoser allmänhetens rätt till information, men har förmodligen inte något emot de slantar som rullar in. Jag undrar hur länge det dröjer innan filmatiseringen kommer, hur många som redan börjat snickra på ett manus…

Ska jag då ändå försöka hitta ett sätt att få även detta att vara en personlig oförätt, så skulle det väl vara det faktum att just jag vuxit upp i en miljö där diskussioner om etik, moral och respekt för människors livsrum gör det omöjligt för mig att bli en av de som profiterar på tragedier som denna… Det tycks ju för vissa vara så enkelt!

Inaktiv?

Försökte efter support logga in på Antagningen igen. ”Du har varit inaktiv för länge” meddelade en ilsket röd skylt över skärmen.

Sorry, Antagningen, det var fredag igår och jag tyckte att jag kunde ta ett par timmar ledigt. Dumt av mig, kommer aldrig att upprepas, jag kommer hädanefter att dygnet runt hålla mig uppkopplad på nämnda sida, ber så hemskt mycket om ursäkt...

...NOT!

Sjung om studentens lyckliga dar…

Många vittnar om hur studietiden var den lyckligaste i deras liv. Jag håller inte med. Att studera kräver uppmärksamhet, tidspassning och självdisciplin. Inget av dessa adjektiv finns i beskrivningen av sjöjungfrur. Visst kan vi vara både uppmärksamma, i tid och oerhört disciplinerade. När vi vill. Inte när det står skrivet på ett schema att vi ska vara det. Nä, då är det roligare att vara lärare själv, kräva andras uppmärksamhet, tid och betrakta deras ansträngningar att utföra de uppgifter vi ålagt dem…

Hur som helst, jag har trots denna insikt bestämt mig för att byta katedern mot bänken. Eller datorn, studierna jag ska bedriva sker på distans vilket tillåter den frihet i planering som en landlevande sjöjungfru behöver. Men vägen till studierna är vindlande.

Som så mycket annat i vår omvärld är hela ansökningsförfarandet till universitet och högskolor datoriserade. Jag behövde alltså registrera mig via en hemsida. Så långt inga problem. Jag skrev in mina personuppgifter och skulle sedan avvakta att en personlig PIN-kod skulle skickas hem till min bokföringsadress för att bekräfta att jag verkligen är den jag utger mig för att vara. Verkade logiskt.

En vecka senare hade ännu ingen kod dykt upp. Jag ringde därför, för första gången, till antagningen och frågade efter den. Fick det förvånande svaret att koden skickats hem till mig inte bara en, utan TRE gånger! När jag frågade hur detta kunde komma sig fick jag höra att de skickade en varje gång jag försökte logga in med felaktiga uppgifter. Nu hade jag ju inte försökt göra detta, så jag tyckte fortfarande att det var konstigt, men lovade snällt att avvakta de tre utskickens ankomst. En vecka senare ringde jag för andra gången. Den här gången berättade en ångerköpt kvinna att datorerna krånglat och lovade, helt sanningsenligt skulle det visa sig, att skicka ut en ny kod.

”Kontrollera att dina uppgifter stämmer” anmodades jag på sidan. Det fanns inga uppgifter. Inte om mina gymnasiestudier, än mindre om min högskoleexamen. Tredje samtalet. Jo, eftersom mina tidigare studier bedrivits för så länge sedan måste jag skicka vidimerade kopior på betygen för att få dem registrerade som meriter. Sagt och gjort. Ett par veckor senare fanns mina gymnasiebetyg och ett par universitetskurser registrerade. Men inte min lärarexamen. Fjärde samtalet.

”Du kommer inte att kunna se den där, men jag ser den här” informerade en trevlig kvinna. ”Varför?” ”Det bara är så. Och dessutom kräver inte de kurser du sökt att du har en lärarexamen, så egentligen spelar det ingen roll.” ”Kanske inte för dig, men för mig spelar det en huvudroll”, tänkte jag replikera, men avstod.

Här är det plats för en varning och uppmaning: Som kvinna i mina absolut bästa år (i vilka en sjöjungfru förvisso alltid befinner sig) bedöms jag efter mina GYMNASIEBETYG! Min 3:a i engelska förändras inte bara för att jag råkar ha 50 (gamla) universitetspoäng i ämnet och dessutom undervisat i det hederliga gamla språket i ett gäng år!?! Här finns också en kamp att föra: rätten att bli bedömd efter dagsform, inte efter en vilsen tonårings halvhjärtade försök att prioritera nytta framför nöje…

Så bekräftades anmälan. Jag kunde se i vilka urvalsgrupper jag fanns med. Och insåg till min förskräckelse att jag endast kvalade i gruppen på direkta gymnasiebetyg, ingen yrkeslivserfarenhet registrerad! Här följde nu en favorit i repris. Vidimerade intyg -  inget synligt på den personliga sidan - samtal (fem) - syns inte på sidan men finns…

Nu har jag ändå kommit in på mina önskade kurser. Kanske. Jag måste bara bekräfta mitt intresse genom att logga in med min PIN-kod. Samma kod som jag fick utskickad med informationen: Använd endast en gång. Välj sedan själv kod att fortsättningsvis använda.

Det känns som om någon missat något. Antingen har Antagningen missat att informera mig om att jag borde ha sparat denna kod på ett säkert ställe (troligt!), eller så har jag missförstått något (så kan det väl ändå inte vara?). Imorgon väntar alltså samtal nummer sex.

Upp till kamp för VAG!

Jag ägde ett par gummistövlar av välkänt märke. De höll i många år, men en dag fanns det en förarglig spricka i gummit som släppte in lite vatten. Ingen charmig egenskap hos gummistövlar och jag bestämde mig för att pensionera trotjänarna och införskaffa ett par nya, likadana.

Ett år senare bekymrade jag mig över min plötsligt kraftigt ökade fotsvett. Jag kunde bokstavligt hälla ut ansenliga mängder vätska ur gummistövlarna varje gång jag använt dem. De var ju bara ett år gamla, så de kunde ju knappast läcka… eller? En noggrann översyn avslöjade ett antal sprickor. Förtvivlad över det uppenbara fabrikationsfelet uppsökte jag försäljningsstället för att påtala problemet. Flickebarnet bakom disken höll med mig om att det verkade orimligt att de redan var trasiga. ”Och jag förutsätter att du följt skötselråden” sa hon, som i en bisats.

Skötselråd? För gummistövlar? Vad skulle det vara, ”keep away from water”? Flickan log inte åt mitt försök att skämta. Istället vecklade hon ut en liten broschyr fästad vid ett par stövlar i hyllan och pekade med ett välmanikyrerat pekfinger på den finstilta texten. ”Rengör och smörj regelbundet med för ändamålet avsett fett. Förvaras mörkt. Förvaras i 17-19 grader C.”

Jag trodde inte mina ögon! Jag har haft gummistövlar i min ägo sedan jag lärde mig att gå, och har aldrig ”skött” dem! Varken smort dem, hållit dem instängda i mörka utrymmen eller införskaffat en särskild sval med lämplig temperatur. ”Men du har också varit tvungen att slänga alla paren, eller hur?” frågade flickan retoriskt och fortsatte innan jag återfunnit fattningen: ”gummi är ett naturmaterial som torkar om det utsätts för solljus, värme eller annan påfrestning”.

Jag lommade hem utan att ha fått reklamera stövlarna. Sköta om sina gummistövlar, vem har tid med det?!

Vi har ju möjlighet att vara hemma från jobbet för VAB (vård av barn). Jag har länge försökt påvisa behovet av att också införa VAV (vård av vovve) och VAT (vård av totto), men hittills inte insett behovet av VAG (vård av gummistövlar). Systrar och bröder, här finns uppenbarligen ytterligare en kamp att föra, låt oss sida vid sida utkämpa den!

Det finns hopp...

Uppenbarligen finns det ändå en och annan sjöjungfruanpassad arbetsplats!

Ogjort väder

En av för- och nackdelarna med att vara sjöjungfru är att man kan nästan allt! Blanda cement, bygga hus, spätta stenblock, fixa balkonglådor, laga mat, göra enklare elinstallationer, utföra grundläggande bilvård, köra transport, tapetsera, lägga trätrall, putsa fönster och blanda fantastiska drinkar (med hjälp av en ”magic bullet”, har du ingen så köp en genast!) för att nämna några av strängarna på lyran.

Fördelen är att man blir hyfsat oberoende. Nackdelen är att det blir svårt att hävda att man behöver hjälp. Som tur är är även min bästa vän sjöjungfru, vilket gör att vi tillsammans blir ett ganska svårslaget team när det gäller att få även till synes hopplösa uppgifter utförda!

Hur som helst, sistlidna lördag beslutade jag mig för att vara lite pyssligt händig och ge min kära bil den rengöring som den behövt sedan sist, tror det var i augusti förra året. Alltså - dammsugning, avfettning, handtvätt, polering, fönsterputs och klädseltvätt. Fick sätta på mig solglasögonen för att inte bländas av blänket…

… Vi vet vad som hände. Årets hittills mest massiva regnväder vällde in under söndagen. Stallvägen tar inga hänsyn till en nytvättad bil. Så nu blänker den inte längre. Vad hade jag väntat mig?

Trafikdåre!

Jag var tvungen att nita för en fotgängare som plötsligt korsade körbanan. Bilen bakom tutade. Jag trodde att han tutade på fotgängaren, men döm om min förvåning när han körde om mig på insidan, stirrade ilsket och – PEKADE FINGER! Åt mig! Allvarligt, vad tycker han att jag skulle ha gjort, kört över fotgängaren? Nu målar du kanske upp bilden av en ung man i risig Volvo, men nej, vi snackar gubbe i BMW. Med frugan sittande bredvid, envist tittande åt ett annat håll. Antar att hon skämdes intensivt över makens dåliga koll på sjöjungfrur! Jag är oftast en timid person med lång stubin, men det finns gränser! Så vad gjorde jag? Körde ikapp honom, hängde mig på tutan, prejade honom av vägen och lämnade honom och hans dyra bil rykande i en lyktstolpe! Kunde ha gjort, i alla fall…

Gammal oförätt (1)

I brist på nya orättvisor får jag väl redogöra för en gammal. Äger alltså en häst. Eftersom LOAD styr mitt liv är det en ”maghäst” vilket innebär att hon har en mage som inte alltid vill vara med. Efter en tid bokade jag tid på klinik för att få den utredd.

Den dagen jag skulle åka var det helt oväntat minusgrader. Och lite nysnö. Inte helt optimalt att ge sig iväg med sommardäck på hästtransporten. Nu hade jag turen att stå uppstallad på ett ställe med en fantastisk stallchef, som omedelbart erbjöd mig att låna hennes transport, som var försedd med vinterdäck. Vi gav oss iväg och kom nästan hela vägen fram till kliniken. Nästan.

100 meter ifrån parkeringen lossar ett flak is som hästens värme smält från transporttaket. Hästen blir livrädd. Jag känner hur hela vagnen kränger våldsamt, stannar, öppnar sidodörren och kikar in. Hästen har lyckats klättra över bommen längts fram i transporten och hänger med frambenen över den. Jag skjuter igen dörren och springer in på kliniken. Förklarar kort situationen och får med mig ett par personer, däribland en veterinär, ut. När vi närmar oss ser vi hur plasttaket buktar under belastning för att snart ge med sig. Upp, genom taket, kommer ett huvud. Sedan ett framben. Så ett framben till. Och där blir hon hängande. Veterinären som var med hade i hasten haft sinnesnärvaro nog att få med sig en spruta med lugnande. Medan ett antal människor sysselsatte sig med att försöka få sönder transporten ägnade jag mig åt att säga farväl till min häst. Hon hade slutat kämpa och blod rann från hennes huvud och öga. Jag var helt övertygad om att vi aldrig skulle få ut henne i ett stycke. Så, plötsligt, gav väggen med sig och hästen ramlade ur. Hon tog några steg, ruskade på sig och försökte nappa till sig lite torra grässtrån! Kom alltså ur detta äventyr med blotta förskräckelsen. Och det var ju naturligtvis huvudsaken! Men mina problem hade bara börjat!

Det visade sig att försäkringen bara gäller skador som åsamkats transporten UTIFRÅN! Och det var ju inte min egen! Naturligtvis måste min snälla stallchef hållas skadelös! (Hon kom gråtandes till kliniken efter att ha fått rapporten, men inte av oro för sin transport, utan från ren oro för hästen, puss, Suz!)

12000:- kostade kalaset. En baggis, med tanke på vad vilka konsekvenserna kunde ha blivit. Men allvarligt, hur stora är chanserna? Att en häst klättrar ut ur en transport, genom TAKET?

Livets grymhet

Här startar man en blogg om allt som kan gå fel i livet, och vad händer? Solen skiner, ljuvliga kvällar, goda vänner, friska välmående djur, välfungerande bil och en ljusnande framtid. Hur kunde det gå så fel?

Konsten att vara tacksam

Var på väg från jobbet en, nästan, helt vanlig dag. Hade hämtat hunden hos daghusse, handlat lite och lyssnade på den mycket spännande CD-boken. Irriterade mig plötsligt på att det hördes så dåligt. Insåg att det som orsakade störningen var ett våldsamt hackande från motorn. Bilen tappade fart, instrumentpanelen blinkade som på ett rymdskepp och en otäck stank spred sig i kupén. Lyckades snabbt styra av huvudleden och in på gästparkeringen i ett litet bostadsområde. Stängde av motorn, öppnade motorhuven och såg förmodligen precis så fånig ut som jag kände mig när jag stirrade ner i motorn som inte ens ser ut som en motor. Saknade för ett ögonblick min gamla Amazon.

Ringde Alfa (stundom lånad ”svärson” som åtminstone ibland inser vikten av att prioritera sjöjungfrur i nöd, heter inte Alfa annat än när han förtjänat det, det kan ibland bli Beta, Omega eller till och med Örjan, men den här dagen absolut Alfa). Han kom omgående till undsättning. Jag var så tacksam.

Alfa startade, lyssnade, körde en sväng, lyssnade igen, lyfte på diverse lock och skakade slutligen på huvudet: ”Jag är lessen, tror att det är topplockspackningen, ring en verkstad!” Ringde min favoritverkstad som omgående skickade en skjuts för både mig och min bil, försåg mig med en lånebil och lovade att ta hand om min älskade fyrhjuling så snabbt som möjligt. Jag var så tacksam.

Diagnosen topplockspackning tyckte den utryckande mekanikern lät rimligt och gav ett preliminärt pris: ”Inte över 12000”. Var inte lika tacksam längre

Morgonen därpå var det punktering på lånebilen. Vars fotbroms inte heller fungerade, men tack och lov handbromsen. På väg hem från stallet insåg jag att inte heller helljuset gick att sätta på. Men jag var ju ändå så otroligt tacksam över att ha tillgång till bil.

Dagen därpå ringde mekanikern. ”Jag har dåliga och goda nyheter, tar de dåliga först. Det var inte topplockspackningen, det var två tändstift som exploderat och slagit sönder lite annat.” Kippade efter andan och såg svarta prickar dansa framför ögonen innan han fortsatte.  Den goda är att det bara kostar en tredjedel så mycket att laga!”

Så notan slutade på 4000:-. Jag är så tacksam…

Finnes:

*lånad knapp* För publicering på Blocket: ”Finnes: sadistisk matte. Fattar inte vad en hund vill ha att äta. Går för korta eller för långa promenader. Tar otroligt stor plats i både sängen och soffan. Tar fram klippmaskinen nästan jämt. Ska alltid jobba när man som mest vill leka. Pris: kom med ett bud. Eventuellt kan stor, ful och helt onödig häst medfölja.

Ungefär så tror jag att det skulle stå om jag lämnade hunden ensam med datorn påslagen. Då skulle jag vara tvungen att kontra med följande:

Finnes: Pudel med fantastisk stamtavla. Perthes (medfödd höftsjukdom som innebär att höftkulans i normala fall glatta yta ser ut som ett kålhuvud, åtgärdas genom borttagande av sagda höftkula) kryptoid (den ena pungkulan hade inte vandrat ner, sedan flera år är båda borttagna för att minska risken för tumörer), epilepsi (ärftlig, försvann i princip helt i samband med kastreringen)samt återkommande nackspärr. Tar sig själv på mycket stort allvar och avskyr att dela uppmärksamheten med exempelvis hästar. Pris: glöm det, du har ändå inte råd…

När LOAD styr - hur förvånad ska jag vara över att den fantastiska lilla individ som Ödet utsåg till just min hund visade sig vara ett riktigt måndagsexemplar?

På tal om försäkringar…

Jag är, oftast, en ärlig person. På gott och ont. När jag således tecknade min första försäkring som vuxen fyllde jag helt ärligt i den förberedande hälsodeklarationen. På en av sidorna skulle man sätta kryss i rutor: Har du någon gång behandlats för; allergier, astma, cancer, luftrörsinfektion, fotsvamp, nageltrång, matsmältningsbesvär, struma, ledbesvär, hjärtklappning osv, osv, osv? Eftersom jag var helt övertygad om att försäkringsbolaget hade tillgång till mina sjukhusjournaler, eller åtminstone skulle skaffa sig det om de ville, satte jag plikttroget dit två kryss: Jag behandlades vid ett flertal tillfällen för öroninflammation när jag var liten och jag gick på diverse behandlingar för min klena rygg då jag som tonåring växte för fort.

När försäkringsbrevet så småningom föll ned i brevlådan visade det sig finnas två reservationer: ingen ersättning utbetalas vid nedsatt hörsel, tinnitus eller besvär kopplade till problem med ländryggen. Jag ansåg inte reservationerna vara särskilt besvärande eftersom detta var problem jag lämnat bakom mig. Trodde jag.

För ett par år sedan drabbades jag av inflammationer i fötterna. Det låter hur fånigt som helst men stör vardagslivet ganska påtagligt och jag försökte motverka dem med allt från krämer och tabletter till olika inlägg. Kröp så småningom till korset och uppsökte läkare, något jag i grunden ogillar starkt. Jag skickades till ortoped, kiropraktor, på röntgen och till sjukgymnast. Slutligen kom de fram till att problemet egentligen satt i… just det, ländryggen!

Så hur förvånad ska jag egentligen bli av att det tjutande i öronen som jag trodde var orsakat av en envis vaxpropp visade sig vara…gissa nu…just det – tinnitus!!!

Allvarligt – hur stor är sannolikheten?

En nästan vanlig dag…

Det näst sista jag gjorde innan jag gick till jobbet var att lägga jobbnycklarna i jackfickan. Det sista jag gjorde var att, på grund av det fina vädret, inte ta på mig jackan…

Det näst sista jag gjorde innan jag lämnade jobbet var att lägga mobiltelefonen i kassen med jobb som jag tänkte ta med hem. Det sista jag gjorde var att bestämma mig för att ta en ”evening off” och lämna kassen kvar på jobbet…

Försäkrande försäkring?

Blev uppringd och uppvaktad av en charmerande ung man (när hände det senast?) häromdagen. Han hade ett erbjudande jag inte skulle kunna motstå, påstod han. ”Let’s hear you out, honey”, svarade jag entusiastiskt. Det visade sig handla om försäkringar, men inte sådana om livslång kärlek, utan triviala saker som bostad, bil och liv. Efter idogt bläddrande i pärmar, frenetiskt räknande på miniräknare och många mer eller mindre dumma frågor hade han övertygat mig om sitt ärliga uppsåt och vi nådde en överenskommelse. I den ingick att han skulle skicka en fullmakt för mig att signera så att han, helt smärtfritt för mig, skulle kunna avsluta mina nuvarande försäkringar i andra bolag. Så enkelt! Trodde jag. Har just via autogiro betalat första månaden dubbla avgifter för bostadsförsäkringen. Efter en och en halv timmes telefonköande och –samtal har saken retts ut och jag kommer förstås att få tillbaka en del, men ändå.

Så var det ju det här med hundens försäkring! Den älskade vovven börjar bli till åren, vilket innebär att det belopp försäkringsbolaget är villigt att betala ut vid skador stadigt minskar. Men premien ökar, de sista två åren med nästan 100%. I höstas kände jag mig tvungen att ringa och fråga om något blivit fel, jag trodde att de av misstag skickat helårspremien som halvårsfaktura. Men nej. Den charmerande avdelningschefen (varför befinner sig alla charmerande män på andra sidan luren?) höll med om att det verkade orimligt och gick vänligt med på en liten sänkning. Så var den saken ur världen. Så enkelt! Trodde jag. Nu kom nästa halvårsfaktura. Med ett påslag väl motsvarande ”rabatten” från i höstas. Efter nya samtal fick jag emellertid ny ”rabatt” och gläds nu åt att ha kommit undan med en 85%-ig höjning av premien…

Sammanlagt går ungefär 15% av min lön till försäkringar. De facto en nödvändighet för en sjöjungfru som ständigt lyder under LOAD…

Årets ekonomiska bikt

Dags att deklarera! Jag har faktiskt vågat mig på att vara lite modern och deklarerar med hjälp av e-legitimation för tredje året. Skaffade legitimationen för fyra år sedan. Det första materialet som skickades till mig var inte kompatibelt med min dator. Det andra hade ett fel på installationsprogrammet. Det tredje fungerade. Men inte när jag skulle deklarera för första gången, för då hade tiden gått ut och installationen måste göras om. Andra gången jag deklarerade krävdes det sammanlagt en och en halv timmes telefonsupport för att avinstallera allt gammalt och förnya certifikatet. I år satt jag i telefonköer i över fyra timmar i ett hopplöst försök att få reda på vilket det lösenord jag valt och sedan omedelbart förträngt kunde tänkas vara. Kom aldrig fram till supporten, men medan jag väntade passade jag på att rensa lådorna i skrivbordet. Längst in i den vänstra låg en ganska knölig post-it –lapp med ett kryptiskt ord på. Lösenordet… Hmm. Nåja, även en sjöjungfru kan, även om det är väldigt ovanligt, missa någon liten detalj. Huvudskulden måste ju ändå ligga hos den bank som distribuerar min e-legitimation. Hur kan man komma på ett så komplicerat system? Datorn ska starta (ingen självklarhet), internetuppkopplingen ska fungera (ingen självklarhet) jag ska hitta dosa och bankkort (ingen självklarhet) och jag ska komma ihåg ett lösenord (här är väl ändå gränsen nådd?)! Ska jag kanske vara tacksam för att jag slipper gå de femtio stegen till brevlådan, släpandes på den oerhörda tyngd som ett kuvert innehållande min deklaration kan tänkas utgöra?

Vår

Jag har den här veckan fått inte mindre än tre påtagliga påminnelser om hur det är på sommaren. Mygg! Knappt hade solstrålarna hunnit värma marken och vattenpölarna förrän de hemska parasiterna kläcktes i tusental och anföll. Både mig och min häst. Hjälp, dem hade jag totalt glömt bort! Mördarsniglar! Plötsligt låg de där på hundpromenadsstigen. Den första jag fick syn på var pytteliten och jag tror till och med att jag log lite när jag såg den. Jag tog av på stigen till höger och tvärstannade. Hundratals. Omöjligt att ta sig fram utan att riskera geggigt kladd av snigellik på skorna. Det här hade jag glömt bort, yeak! Fästingar! Har tagit ett par på hunden redan. Måste köpa droppar på apoteket. Till både hunden och hästen. Min gamla hund fick borelia, hästen har haft erlichios. Attans, fästingarna hade jag helt förträngt! Längtar redan efter vintern! (?)

En sjöjungfrus bekännelse

Jag ska börja med att förklara det här med att vara sjöjungfru. Som vi alla vet lever sjöjungfrur i havet. Det innebär att de kan röra sig i tre dimensioner, till skillnad från alla landlevande varelser som får finna sig i två. Vi vet också, efter att ha studerat HC Andersens reportage, att en sjöjungfru som tvingas upp på land upplever stark smärta vid varje fotsteg. Så vad händer då när en sjöjungfru, av en naturens nyck, föds i fel kropp och ska försöka framleva hela sitt liv som människa? Jo, saknaden av den tredje dimensionen kommer att fylla henne med en känsla av att vara hämmad, att inte kunna röra sig så fritt som hon borde, varken fysiskt eller andligt. Hon kommer också att uppleva alla de smärtor som livet på land kan orsaka med en intensitet vida överträffande den vanliga människor förnimmer. Kort sagt, en sjöjungfru i människohamn bör i möjligaste mån skyddas från så många ytterligare påfrestningar som möjligt. Som exempel på sådana påfrestningar kan nämnas tider att passa, krånglande teknik, köer av olika slag, rödljus och andra fenomen som av sjöjungfrun kan uppfattas som störande.

Nu är tyvärr inte livet sjöjungfruanpassat. På denna plats kommer den fullständiga förteckningen över djävligheter som inte bara kan inträffa, utan också gör det, att antecknas. Läs och lid!