Kvällen därpå kom jag iväg lite tidigare, faktiskt strax före midnatt. Belysningen fungerade. En stund. Plötsligt slocknade den. Bara så där! Jag slängde en blick på klockan. 00.10. Klockan 00.12 tyckte min hund att det var dags att göra ifrån sig. Mina försök att med påsen hitta lämningarna i det mörka gräset misslyckades. Klockan 00.14 trampade jag ihjäl en snigel. Den första av många, skulle det visa sig.
Plötsligt glimmade det till i dunklet en bit bort och en person med pannlampa uppenbarade sig. Bländad av ljuset tog det mig ett par sekunder att identifiera en granne, även han ute med sin hund. Jag blev lite imponerad över hans uppenbara beredskap för det mesta, hur många går egentligen omkring med pannlampor bara utifall att gatubelysningen skulle slockna?
Det visade sig att han läst vår lokaltidning lite noggrannare än jag gjort. Han visste nämligen att det släckta ljuset var en medveten insats från våra politiker. För att försöka spara in lite av de enorma merkostnader för snöröjning den härförlidna vintern medfört hade man bestämt att tända gatubelysningen en timme senare och släcka den två timmar tidigare än normalt. Det innebar att lamporna tändes 23.30 och släcktes 00.10. ”Om bara tre år räknar de med att ha tagit igen på gungorna det vi förlorade på karusellen” informerade min granne med illa dolt ogillande.
Det händer att mitt gnällande går från ord till handling. Eller, ja, ofta ÄR mina ord mina handlingar. Jag gick alltså hem, slog på datorn, hittade kommunens hemsida och skrev ett långt, informativt mail. Jag beskrev noga de kvarlämnade hundhögarna, snigelliken och min avsaknad av pannlampa. Sparade inte på någon detalj.
Två dagar senare slogs belysningen på igen. En notis i lokaltidningen redogjorde för de massiva protester som beslutet genererat och därmed tvingat politikerna att tänka om. Ha, där fick de! Don’t mess with a mermaid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar