Att jag inte uppdaterat bloggen på ett
tag innebär inte på något sätt att de orättvisor som drabbar mig
har upphört. Den bristande snöröjningen, busstrafiken, oförskämda
och / eller okunniga försäljare, olyckor av olika dignitet och
mänsklig dumhet fortsätter att plåga mig, om och om igen. Som ett
brev på posten. Eller nej, förresten, INTE som ett brev på posten.
Längre. Det uttrycket brukade ju en gång i tiden ha betydelsen att
något var förutsägbart pålitligt. Så är det inte längre!
Det låg ett brev utan kuvert och
avsändare i brevlådan för en tid sedan. Där meddelades vi att vår
trappuppgång genomgått en arbetsplatsinventering, utförd av ett av
de postutdelande företagen. Den visade att 1, trappuppgången är
alltför dåligt upplyst 2, brevinkasten är alldeles för små.
Dessa faktorer påstods drabba de stackars postutdelarna på ett sätt
som man inte längre kan acceptera. Och visst, det kan man ju förstå.
Det kan ju inte vara kul att trevande i mörker nästan förgäves
försöka knöla ner post i pyttesmå hål.
Om det nu bara vore så. Det är inget
fel på belysningen i vår trapp. Jag har heller aldrig upplevt att
jag fått knölig post. Eller fått hämta normala brev någon
annanstans för att de inte går ner i brevinkastet. Huset är byggt
på 50-talet. Det har sprungit en och annan brevbärare här. Ingen
har verkat ha haft svårt att hitta i dunklet eller passa in posten i
därför avsedda håligheter.
Men nu när problemen är identifierade
har naturligtvis företaget hittat en lösning. Vi ska snart få
hämta posten vid entrédörrarna på det nedersta planet i stället,
i låsbara boxar. En nyckel till att hålla reda på, försöka komma
ihåg att kolla, springa ner i morgonrocken på morgonen för att
hämta tidningen... jomen visst! Klart bättre. Eller?
Missförstå mig inte nu, jag är
mycket mån om brevbärarnas arbetsmiljö och hälsa. Om jag nu bara
en enda sekund trodde på att detta är det egentliga målet! För
det kan väl inte vara så att företaget ser möjligheten att spara
in tiden det tar personalen att ta sig upp och ner för trappor för
att därmed säkra att varje anställd istället hinner med fler
trappuppgångar? Och det kan väl inte vara så att de därmed ser
en möjlighet att skära ner på personalen? Och det kan väl inte
vara så att de därmed ser en möjlighet att öka sin lönsamhet?
Och det kan väl inte, gud förbjude, vara så att detta i
förlängningen innebär att de anställda som får vara kvar i
företaget därmed får en ökad arbetsbelastning och stress?
Undrar vad som skulle hända om vi
erbjöd oss att byta ut belysningen och bredda inkasten... Skulle
vara kul att prova!
Större försändelser ska jag sedan en
tid hämta vid ett köpcentrum flera kilometer härifrån dit inga
bussar går. Tur att jag har bil!
”Som ett brev på posten” = något
som är onödigt omständigt och ett irritationsmoment i livets
pussel!
