Dagens utnämning av pristagare av Nobels litteraturpris får mig att minnas två händelser från min gymnasietid.
Jag lyckades snika mig in på en mycket åtråvärd gymnasieplats: på Södra Latins estetiska linje. Jag hade inte de intagningspoäng som krävdes, men genom ett personligt besök fick jag ett erbjudande om en plats efter ett sent avhopp, tre veckor in på terminen. Jag var de enda i klassen som inte hade de 4,3 som krävdes i betygssnitt från grundskolan. Min klassföreståndare tillika svensklärare uttryckte mycket tydligt sitt missnöje: jag platsade definitivt inte i hans elitklass och han skulle göra allt som krävdes för att bevisa detta. Jag bestämde mig naturligtvis genast för att bevisa motsatsen.
Vi fick alla frågan vilken bok vi senast läst. Jag svarade sanningsenligt "Hundra år av ensamhet". Vår svensklärare tillika klassföreståndare replikerade fnysande: "Vita-serien-böcker läser jag inte!". Min första uppsats kommenterades med "Du använder ofta ett språk med konstruktioner som ligger utanför gränsen till vad du klarar av. Den känsla av osäkerhet som därvid uppstår får du bort antingen genom att ordentligt lära dig det här språket eller också genom att sänka den språkliga ambitionsnivån".
Ett par månader senare fick Marquez nobelpriset i litteratur. Och vi skrev vår första anonyma uppsats, där läraren inte fick veta vem som skrivit vad förrän efter betygssättning. "Pendlar mellan 'bra' och 'alldeles fantastisk'" var kommentaren. Inget om att lära mig språket eller sänka ambitionsnivån...
Ett år senare skrev jag en uppsats på ämnet "En konstnär jag beundrar". Den börjar: " Den 24:e maj 1941 födde Abraham och Betty Zimmerman en son som döptes till Robert 'Bob' Zimmerman". Vad är det med mig och nobelpristagare?
Fotnot: Min svensklärare tillika klassföreståndare fick presenter av klassen då vi slutade: En falukorvsring att hänga runt halsen och ett kassettband med bara en låt inspelad på repeat: "Suicide is painless". Onödigt hårt kanske. Han har ju ändå inspirerat mig att bli just lärare i svenska. Med motiveringen att sämre kan det ändå inte bli... Så tar sig sjöjungfrur an oförätter och utmaningar!
