Wanted!

Jag hade en gång ett telefonabonnemang. Det var nog ganska bra. När det löpte ut blev jag uppringd av en charmerande ung man (varför vill dessa alltid sälja något?) som gärna ville erbjuda mig något ännu bättre. Kanske jobbade han på en helgonförklaring, vad vet jag? Hur som helst, något gick snett. I två år har jag betalat betydligt mer än tidigare, utrustad med en telefon som aldrig riktigt har fungerat. Bland annat stänger den lynniga lilla apparaten av sig själv ibland - kanske har det att göra med att jag betalar per påbörjat samtal, men ingenting för samtalstiden. Jag har alltid misstänkt att den är programmerad att tvinga mig att genom återuppringning påbörja ännu ett samtal när jag pratat en stund…

Hur som helst, nu är äntligen även detta avtal på väg att ta slut. Redan för några månader sedan började bolagets charmerande unga försäljare ställa sig i telefonkö för att komma i kontakt med mig. Givetvis utrustade med ÄNNU bättre erbjudanden. Fler aspiranter på helgonglorian. Tillåt en luttrad sjöjungfru att vara skeptisk.

Den första erbjöd i princip samma abonnemang som jag har nu för endast 200:- mer än jag betalar nu. Efter en stund fick jag honom att inse det ofördelaktiga för mig i att ingå det avtalet. Den andra ville vara ännu mer generös, bara 100:- mer per månad. Men då måste jag också beakta att bredbandet skulle vara snabbare. Jag förklarade tålmodigt att hastigheten på mitt bredband kraftigt begränsas av den usla täckningen, förmodligen den sämsta bland teleoperatörers. Det verkade inte finnas något skäl att lämna det pågående abonnemanget. Den tredje var beredd att göra en otroligt bra deal om jag bara gick med på att också låta dem ta hand om min fasta telefoni. Som jag inte har. Den fjärde påstod att mitt abonnemang löpt ut och att jag därmed inte längre hade något avtal alls och kunde stå utan telefon inom en snar framtid. Efter att ha pressat honom en stund erkände han att det återstod tre månader på avtalstiden OCH att det gamla avtalet skulle rulla på om inga nya överenskommelser gjordes. Nummer fem bekräftade detta med tillägget att avgiften skulle höjas med 50:-. Jag började misstänka att mitt telefonnummer satt uppklistrat i deras fikarum med den ilsket skrikande texten: ”Wanted – dead or alive. 1000:- i provision till den som naglar henne!”.

Här inträdde en period då jag ägnade en inte oansenlig mängd tid åt att ringa runt till de flesta teleoperatörer jag kan namnet på, helt övertygad om att kunna få till något som skulle kunna liknas vid en omvänd budgivning för att erbjuda mig fantastiskt billig telefoni. Låt oss säga så här: alla tycks inte inse det hedersamma i att ha sjöjungfrur på kundlistan.

Då ringer nummer sex. Markus heter han. Jag inleder vår konversation, den första av flera skulle det visa sig, med att förklara precis hur litet mitt förtroende för honom och hans företag var. Han lyssnar tålmodigt och kommer sedan med ett hyfsat bra förslag. Inte hälften så bra som jag tänkt mig, men åtminstone anständigt. Jag vill ändå räkna på det till nästa dag. Jag räknar. Och räknar. Summan verkar rimlig. Misstänker ändå att jag någonstans blir lurad, jag har aldrig riktigt köpt tanken på telefonförsäljarna som idkare av välgörenhet. Markus ringer igen. Vi pratar en timme till. Jag vill räkna igen. Ser framför mig hur Markus går ut i fikarummet, pekar på lappen med mitt nummer och under utförandet av yvig segergest utbrister: ”Snart har jag henne, grabbar, snart, kolla in ett proffs!”- Gillar inte bilden. Räknar igen. Verkar ändå vara det minst ofördelaktiga – aningen bättre snabbhet i bredbandet, ungefär samma telefonkostnad som tidigare, fria samtal men inte sms… När Markus dagen därpå ringer för tredje gången ber jag honom hälsa sin chef att han ska ha en guldstjärna, han har just lyckats övertyga den mest aviga kund de haft på flera år! Vore jag Markus chef skulle jag erbjuda honom delägarskap, grabben har talang!

Och jag har förmodligen blivit lurad igen…